DELA
© Nya Åland

En snabbspolad dag i livet

Min yngsta lillbatting filmar och fotograferar allt som rör sig. Härom dagen hade han ställt en kamera i sitt fönster ut mot gränden. Den tog en bild var tredje sekund hela dagen.
Resultatet kunde man se komprimerat till strax under två minuter.
Det hände inte så mycket, men kändes ändå som att smygtitta på verkligheten.
Där rörde sig röken ur skorstenarna i ljusa plymer. Där gick någon upp i gränden med en hund. Där körde en bil in i gränden, parkerade, någon gick in i huset, kom ut, körde iväg.

Där kom och gick barn, svängande med skolväskor, ofokuserade som barn är, i sina egna tankar.
Världen pågick, obevakad. Lika slumpmässigt som myror i en myrstack, när man tycker att de bara myllrar, men säkert har ett mål.

Jag brukar få samma känsla på hösten när jag packat ihop stuglivet och lämnar min observatörspost i badviken.
Där ska vågor skölja in, vattnet stiga och sjunka, fåglar svepa över vassen och skrika åt varann över grynnorna, utan mig.
Lika upphöjt ointresserade som klipporna och vattnet och fåglarna varit över min närvaro ska de vara över min frånvaro.
Den där mjuka böjen i klippan där jag brukar sitta kommer inte att sakna min rumpa, har inte ens noterat att jag var där, fast jag älskar just den platsen.

Det är en sorg och en befrielse detta, att man spelar så liten roll. Att så mycket händer utan att man vet det, att de möten och känslor som uppstår i mötena är som gnistor ur en gammal tändare, och att de sällsynta gånger gnistorna blir en eld, en relation, kärlek, hat, beroende och kontroll ändå i det stora hela inte spelar någon roll för att livet fortgår på andra håll, i andra konstellationer.

Egentligen är det bara att hoppas att man lever sitt liv så att det inte efteråt känns som en enda lång snabbspolning av händelser som hackar fram och rök ur skorstenar och gryningar och skymningar där man inte förmått känna efter och finnas där och då.
Jag andas doften av min sons hår när han visar mig filmen och försöker fästa den känslan och den lavafloden av kärlek i minnet.
Det är vad jag vill bevara.

NINA FELLMAN  ( nina.fellman@nyan.ax )