DELA
© Nya Åland

En skrikdag

I tisdags hade vi en skrikdag i Nyanhuset. Då är det riktigt roligt att vara på jobb.

Ingen skrikdag är den andra lik.

Förutom adrenalinpåslaget. Och de springande stegen.

Och de ivriga, ibland högljudda diskussionerna. Och knattret från tangentborden som plötsligt är om möjligt ännu intensivare.

Skrikdagen inleds, som sig bör, med att någon skriker till.

Rakt ut i vårt öppna redaktionslandskap går budskapet att nu, NU!, har man något stort på gång. Ofta kommer skriket från det skrivbord vi kallar desken.

Där sitter nyhetschefen och håller koll på det stora flödet av information och händelser som dyker upp via e-post, telefonsamtal, hemsidor, sociala medier och besökare. Men inte sällan kommer skriket någon annanstans ifrån.

Nerifrån de första stegen av trappan upp till redaktionen ekar skriket. Någon som varit ut på uppdrag.

Trappan tas med två steg i taget. En bra nyhet som genast måste ut på hemsidan eller som måste beredas plats på tidningens förstasida.

Bakom någon skärm skriks det. Någon som hittat något intressant, begravt djupt nere i något dokument.

Hur många gånger har jag till exempel inte sett Titte komma utrusande ur rummet med ena handen viftande högt i luften. Den otända cigaretten hon håller i handen flyger medan hon hojtar: ”Bra grej! Jag har en bra grej!”

Tisdagen bestod av ett jämt flöde av återkommande småskrik från morgon till kväll.

Fyllerister som kör från poliser, clowner i buskarna, män vid makt som ratas och enorma mängder döda fiskar.

Och mitt i allt: Bob Dylan tackar nej till nobelpris. Skrik. Nähä, det var bara falska uppgifter som sprids på internet.

Så rullade det på. En dröm för en nyhetsjournalist att morgondagens tidning ständigt planeras om.

Runt kvällschefens bord samlas vi för att diskutera rubriker, bilder och vad som skulle få plats i morgondagens tidning. Bredvid oss står skärmen som visar att läsarsiffrorna på nyan.ax gång på gång rusar i topp.

En bra dag. En skrikdag.