En resa i servicens tecken
De senaste veckorna har jag varit på resande fot. Jag lämnade Mariehamn för italienska huvudstaden Rom den 27 februari och förra veckan reste jag vidare till värmländska Sunne och Västerbottens pyttestad Storuman.
Rom har jag varit i förut så här visste jag att jag kunde förvänta mig god mat, intressant kultur och vänliga människor. Ändå blev jag positivt överraskad över hur otroligt gästvänliga italienarna återigen var. På hotellet ansträngde man sig till sitt yttersta för att hjälpa oss hitta rätt bussar till Stadio Olimpico, Santa Maria Maggiore eller varthelst vi ville åka.
På restaurangerna förklarade man mer än gärna sina menyer i detalj, och på vinprovningen vi besökte lät sommelieren oss kursdeltagare önska vilka slags viner vi skulle testa. Även de vanliga romarna var vänliga mot oss turister och rusade till undsättning om de såg oss stå förvirrade på busshållplatsen.
I Sunne tog vi in på en stort och vackert gästgiveri. Lågsäsong som det är var vi kanske de enda gästerna i huset – åtminstone såg vi aldrig någon annan. Kanske var det även därför ägaren hade tid att behandla oss som rojaliteter.
Han hjälpte oss hitta en tv-kanal som erbjöd allsvensk hockey, han stannade på hotellet till efter 23.00 för att ta emot oss kvällen vi anlände, och han erbjöd sig servera frukost en timme tidigare än vanligt så vi skulle hinna äta före vårt tåg gick hem igen.
I Storuman var det likadant. Hotellägaren hjälpte oss med allt vi kunde tänkas behöva hjälp med, flexade frukosttiderna och berättade att han var tillgänglig 24 timmar i dygnet per telefon ifall vi skulle behöva fråga om något.
Dessutom var befolkningen i Storuman otroligt vänlig och snäll, en person bjöd oss till och med på en guidad rundtur med bil till ortens mest kända sevärdheter (till exempel till Skandinaviens största träkyrka i grannbyn Stensele och upp till utkiksplatsen dit Björn Ferry brukar springa med bildäck i släp efter sig).
Jessus vilken service vi erbjuds, sade sambon och jag till varandra. Och ju längre veckan gick desto bekvämare blev vi med behandlingen. Kanske var vi värda att bli bortskämda så här? Så sa ju alla dessa fina människor vi träffade.
Kanske var det därför jag blev så paff när jag ringde ett åländskt taxibolag från Rosella på väg in till hamnen i Mariehamn.
– Hej, jag heter Malin Lundberg och jag skulle vilja boka en taxi ner till hamnen, vi kommer in med Rosella just nu, sade jag glatt.
Svaret levererades snabbt och med en ton som lät mig förstå att jag var en jubelidiot om jag trodde att jag kunde få en sådan önskan uppfylld.
– Nej, jag tar faktiskt inte emot några bokningar just nu.
– Nähä….?
– Nej, faktiskt inte. Hejdå. Klick.
Och precis där steg jag ner från piedestalen jag suttit på i en dryg vecka. Tack Turiståland, dig kan man lita på.
