DELA
© Nya Åland

En relations uppgång och fall i tre låtar

Det är någon gång i oktober eller kanske november. Den exakta tidpunkten när vi började ses utan att hennes rumskompis var hemma är svår att peka ut men hela den första tiden i vår bekantskap präglades av att vi inte fick vara ifred. Livet i studenthus.
Ännu finns det egentligen inget emellan oss utom en, tänker jag, totalt orealistisk förhoppning.
Hon är en stor Oasis-fan, och jag ler för mig själv när jag föreställer mig hur min far halvt skämtsamt och halvt på allvar skulle misstycka till det. Vi sitter på hennes slitna soffa, dricker te och spellistan kommer till ”Champagne Supernova”.
Senare på kvällen, i mitt rum på andra sidan den belgisk-nederländska gränsen lyssnar jag på den för mig själv. Plötsligt har en låt jag aldrig brytt mig om förut fått en betydelse. Det är märkligt vad ett sammanhang och en association kan göra.
När hon fyller år ger jag henne en Oasis-skiva.

Det är mars. Eller april. Det spelar ingen roll för under de där 9 eller 10 veckorna upprepar sig mönstret. Hennes rumskompis, och den som kom efter, har flyttat ut, och några gånger i veckan cyklar jag in till Maastricht och tillbringar kvällen eller natten där.
Ofta under dessa cykelturer lyssnar jag på Jane’s Addiction’s episka ”Three Days”. Den är 11 minuter lång, lika lång tid som det tar mig att cykla dit och någonting med hur den är komponerad ger mig en sorts kick jag nästan glömt att man kunde få från musik.
Kanske är det delvis associationen. Det blir någon sorts uppbyggnad till våra möten. Ibland lyssnar jag på den när jag cyklar hem också och då kan jag aldrig låta bli att le ett brett, dumt leende. Allt är bra. Allt.

Det är fredagen den 13 (på riktigt) juni och jag sitter i ett rum som helt tas upp av en halvpackad väska och opackade saker. Det var ett tag sedan hon bestämde sig för att inte studera vidare i Maastricht nästa år och jag har nyss kommit hem från att ha träffat henne för sista gången på obestämd framtid. Jag reser hem på tisdag.
Det finns lösa planer på att ses igen, någon gång i slutet på sommaren, kanske. Hon bor inte precis i närheten. Antagligen ses vi aldrig mer.
Jag länkar ut Jesus And Mary Chain’s ”Happy When It Rains” på Facebook och hoppas att någon fattar vad jag vill få sagt med det. Sedan ångrar jag mig och hoppas att ingen har någon aning. Sedan funderar jag på varför musik har spelat en så stor roll genom det här.
Och då minns jag vad Nick Hornby skrev om popmusik i boken ”High Fidelity”. Vad har det gjort med mig att jag lyssnat på tusentals låtar om olycka och elände och att vara så ensam att man bara vill dö sedan mina unga tonår? Gör det en melankolisk, eller söker man sig till sådan musik för att man redan är melankolisk?
Varför lyssnar du på det du lyssnar på? Vilka minnen finns associerade till dina favoritlåtar?
Har man alls några känslor om man bara lyssnar på musik om ”sexy bitches in da club”?

Felix Quarnström