DELA

En obehagligt vit jul

Det är vackert ute nu, påtaglig julkortsstämning. Väl hemkommen från österled kan jag njuta av synen. Men det vita har sina sidor.

Det hela började i söndags. Maken och jag hälsade på min kusin med man i Sjundeå när snön började yra ner mer än nödvändigt. Då tänkte vi närmast på kusinens man, som har snöröjning av en massa vägar på entreprenad; han skulle få nattarbete.
Senare, när vi satt hos min mamma och drack kaffe vid sängkanten, blev det ännu tätare med flingor utanför fönstret. Så tätt att jag till slut föreslog att vi skulle köra tillbaka till Helsingfors medan det fortfarande var litet dagsljus.

Väl ute på vägen kunde vi konstatera att det inte var mycket bevänt med det dagsljuset. Man såg nästan ingenting. En bil, som inte låg långt framför oss, skymtade till då och då tack vare sin ena röda baklykta. Jag drog en suck av lättnad när bilen svängde av så vi fick akter på en med ordentligt dimljus.
När vi var halvvägs började det bildas is på torkarbladen. Hur går sånt till? Till gick det i vilket fall som helst och pisspojken hade frusit. Det vill säga munstyckena var täckta av is.
– Vi måste stanna, föreslog jag, som såg nästan ingenting från passagerarplats. Det var vitt överallt.
– Det här är motorväg, här stannar man inte, konstaterade maken torrt. Han hade fortfarande litet sikt.
Men han fick ge sig. Efter ytterligare en stund körde han åt sidan och jag kom åt att skrapa torkarbladen rena från is och befria pisspojkarna (dom är ju två).
Så värst mycket mer såg vi inte efter det, men det vi såg var tydligare. Och vi kom fram helskinnade.

Nyheterna rapporterade om totalkaos i trafiken, fyra döda och otaliga diskeskörningar på samma tid som vi letade oss från Sjundeå in till Helsingfors.
Kaotiskt var det också på flygfältet. Passagerarna i granngaten på väg till Amsterdam hade väntat sedan 16.40. När vi gick ombord vid 20.30, bara litet försenade, väntade de fortfarande.
På flygfältet här hemma stod bilen insnöad, men inte frusen.
– Vi kör in bilen och lämnar snöskottningen till i morron, tyckte maken när vi kom iväg. Jag hade inte en halv invändning. Snöeländet hade tagit på krafterna.
Det är tisdag nu och vi har fortfarande inte skottat. Det hade världens bästa grannar gjort en halv timme innan vi svängde in på vår gatstump. Vilken tur att flyget var precis en halv timme försenat!

Nu stannar vi hemma över helgerna, så det får snöa och bära sig åt hur mycket det vill. Men det där med vit jul kan ha sina svarta sidor, så att säga. I alla fall: God jul på er, allihop!