DELA
© Nya Åland

En ny tid på väg

På avstånd klarnar saker.
I två veckor har min familj varit halv. Storpojkarna har varit i Indien med sin pappa på en länge efterlängtad och planerad resa.
Först var det skönt, lugnt och kravlöst. Sen blev det tråkigt och tomt och de sista två dagarna alldeles förfärligt ensamt. När de äntligen kom hem var alla bruna, långa och doftade konstigt.

Den lilla pausen gjorde att jag ser mina pojkar så tydligt. Jag ser att de är närapå vuxna, kapabla, oömma och robusta människor som klarar saker utan att gnälla.
Jag behöver inte längre flytta mjölkglaset längre in på bordet, inte anmärka på bordsskick eller hjälpa till med att läsa menyer. De tittar ömsint ner på mig. Jag är den som blir kvar när de far iväg ut på sina livsresor.
Och det är ok. Men sorgligt.

Jag är övertygad om att det centrala i mitt liv har hänt. Det blir bra ändå, det kommer att hända fina saker, jag kommer att vara lycklig, men inget kommer att bli lika stort och omvälvande som livet med mina barn, i min egen kärnfamilj. Även det viktigaste är flyktigt och tillfälligt.

Hur kunde människan bygga pyramider och rymdskepp, hitta på otroligt komplicerade maträtter, få datorer att snurra och allt möjligt som kräver både lång tid och extrem koncentration, när alla enskilda människovarelser är så bräckliga och flyktiga?
Hur kan vi över huvud taget få nånting gjort när vi ska på toa hela tiden och äta och sova och på andra sätt styras av våra biologiska behov? Och behöver vi egentligen få nånting gjort, utöver det livsuppehållande?
Har jag kanske uppfyllt meningen med mitt liv (med råge) när jag drivit upp fyra nya människoplantor till livskraftiga buskar? Eller är det som gjort mig lycklig inte det som är meningen med livet, utan bara en extra bonus som man får om man har tur?

Åh, jag vet. Så många banala frågor, och inga svar. Men det är mina banala frågor, och förmodligen alla andras som befinner sig i samma läge i livet. Den lilla flock som bor i min grotta är på väg att skingras. Var finns då tryggheten kring elden? Återvänder ungarna med sin avkomma, eller strövar de vidare till andra jaktmarker. Kommer världen utanför att sluka dem i sitt stora vida mörker?
Jag vet inget. Det skrämmer och det pirrar. Kanske är det dags att bli nyfiken på något nytt.

NINA FELLMAN