DELA
© Nya Åland

En mamma släpper taget (snart)

Det finns ett hål i min värld. En urgröpning, en frånvaro, en tom bit luft.
Detta som hänt är inte tragiskt. Ingen har dött. Det är en positiv, bra och nödvändig sak, men det känns inte så.

Min äldsta son har flyttat hemifrån. Alla hans saker är kvar, doften av honom dröjer kvar i skjortorna som hänger i rummet. Den smuliga torkade ödlan han köpte i Marrakesch ligger kvar på skrivbordet, och sängen är fortfarande obäddad sedan det senaste besöket.
Det bär mig emot att gå in och släta ut och städa upp. Är hörnen på täcket släta och datorsladden hoprullad i stället för att sträcka sig ut mot stället där den ska pluggas i, då syns det att pojken är borta.

Jag sparar ännu på känslan att det bara är tillfälligt. Jag låter saker ligga och låtsas när jag går förbi rummet att han bara är i skolan eller och surfar eller på något möte. Jag låtsas att han snart kommer hem med huvudet fullt av argument och nya insikter som ska testas på en gammal mamma, medan vi sitter och tittar på något dåligt på tv.

Jag vet hur det blir. För varje gång som han kommer hem har distansen till det han lämnat efter sig vuxit och han sträcker sig framåt mot det som ska bli hans framtid.
Min första resa med honom, från det första årets fysiska och känslomässiga symbios, till den lilla pojken som filmade sketcher där hans tår konverserade artigt med varann, till tonåringen som bände sin frihet mot min kontroll, är slut.

Vår relation ska bli vuxen, precis som det ska vara. Jag vet det, och jag vill det, men jag fasar för den dag när distansen mellan oss vuxit sig så bred att han börjar vara artig när han pratar med mig.
Ett litet tag till vill jag hålla kvar barnet som kommer hem, trygg i förvissningen att inget han kan göra eller låta bli att göra kan rubba tingens ordning. Jag vill att han ett tag till ska låta bli att städa sitt rum, låta bli att torka efter sig i duschen och låta bli att prata på morgonen när han är sur.
När han börjar göra allt det när han är på besök, då har han verkligen flyttat.

Innan vi vet ordet av har han storstädning i sitt nya hem innan mamma kommer på besök, och ser till att handla hem färska bullar och mjölk till kaffet.
Hakan darrar, men jag ler tappert.