En ljudlös telefon
En gång i tiden hade jag en telefon som folk ringde till.
Men i dag skickar alla Facebook-meddelanden när de vill ha tag på mig. För att fråga när jag ska åka från stan. För att kolla om jag köpt kattmat. För att höra vad jag ska göra i kväll. För att skicka roliga bilder och oprovocerad kanin-relaterad information i VERSALER. Ibland bara för att säga ”blörp”.
Tänk vad konstigt det skulle varit om man ringt eller messat folk om allt det man idag skickar om på sociala medier? Om jag ringt till syrran och stånkat: ”ååååh, diskdag i dag på jobbet” och sen skickat henne en mms-bild på en överfull diskho. Eller messat kompisen ett recept på enhörningsbakelser. Jag skulle ringt brorsan och berättat om de 10 bästa kattkaféerna i världen och slängt iväg ett mess till en gammal bekant jag hittat numret till på nummerupplysningen och sagt ”tjeeeeena, hur är livet?”.
Något säger mig att det definitivt skulle uppfattats som konstigt.
På gott och ont har vår kommunikation med människorna i vår sociala krets blivit mer omfattande, men för att vara helt ärligt, också ytligare och rent av konstigare.
Men sen igen har jag haft några av mina bästa konversation över nattliga chattar eller långa whatsapp-meddelanden. Så jag antar det blir vad man gör det till. Eller så gör de sociala medierna det till vad det blir.
Enda jag vet är att jag en gång i tiden hade en telefon som folk ringde till. Idag är det bara min mamma och min syster. Ibland mina bröder efter att de skickat en halvmiljon obesvarade Facebook-meddelanden.
Men jag har den alltid på ljudlös. För jag fick spunk på alla Facebook-notifieringar och aviseringar för katter i enhörningskostymer i mitt flöde.
Så jag missar ofta de få samtal jag faktiskt får. Och sedan skickar jag ett Fb-meddelande ”Vad ville du?”.
Jäkligt sorgligt ändå.
