DELA
© Nya Åland

En liten handfull nötter

Utanför mitt fönster ligger två pojkar på knä i krokusrabatten. De stirrar intensivt ner i marken, och far med händerna över den spirande grönskan. Jag tittar på dem en stund, och funderar om en räddningsoperation för vårlökarna är påkallad.
Eftersom gossarna inte verkar vara i förstörar-tagen låter jag det vara.
En stund senare när jag går ut med soporna ligger de fortfarande där, med näsorna i marken. Jag ropar och frågar om de letar efter något.

En grumsig småpojkshand sträcks fram.
– Vi har hittat en massa nötter!

Några lätt medfarna hasselnötter och mandlar med skal ligger där och blänker, som de skatter de numera är.
– Nina, hur tror du de har kommit dit?
Vi funderar om det kanske kan vara fåglar, eller om någon tappat nötterna, eller om det kan vara resterna efter ett rövarbands julmiddag.

Vi går ett varv runt huset och konstaterar att snödropparna blommar och ser ut som klockor, och att en krokus har öppnat sig. Sen driver pojkarna iväg på nya äventyr.
En halvtimme senare sitter de vid krokusarna igen, synbarligen upptagna med att försöka bryta sig in i en hasselnötter.
Den ena bankar på nöten så att den trycks ner i den mjuka jorden.
Den andra skrattar så att han trillar omkull.

En gång när jag cyklade hem från jobbet gick en annan pojke, en lite större, hem längs cykelbanan. Skolväskan hängde på ryggen, och jackan var oknäppt, men i händerna hade han något som för blotta vanliga ögat såg ut som en pinne.
Använde man sin magiska blick och följde gesterna, såg man förstås att det var ett svärd, och att vilda strider utkämpades mot en mäktig fiende.

Ibland längtar jag så efter barnets förmåga att gå upp i en lek, att bara genom några halva handrörelser sy sig en glittrande kostym och bygga en scen, att ge sig en roll och en värld bara genom att benämna den.
En vuxen kan låtsasleka, till och med bidra till barnets illusion, men inom sig är man ständigt distanserad, man låter sig inte bli magisk, inte underskön eller stark.
Man slutar aldrig titta på klockan. Man slutar aldrig tro att det behövs nån grej som sen ska städas undan.

När pojkarna kallades in från krokusrabatten steg de bara upp, och lämnade en hög med trista gamla nötter efter sig. I morgon en annan skatt.

Nina Fellman