DELA
© Nya Åland

En ledare att älska

Jag läste kollegan Oskars intervju med Pia Sundhage i förra veckan. Sundhage är en framgångsrik svensk fotbollstränare som också lyckats slå igenom internationellt.
Vad hon sade fick mig att önska att alla som tränar barn eller ungdomar i lagsporter skulle få gå en kurs hos Sundhage.

Samtidigt
som hon beundrar kaxigheten och det individualistiska tänkandet hos den nya generationen fotbollsspelare nämner hon något som är utmärkande för samhället överlag. Ingen frågar sina lagkamrater: Vad kan jag göra för att du ska bli bättre?

Det
är det som lagsporter handlar om. Jag är inte förtjust i Zlatankulten och hans uttalanden om att det bara finns en Zlatan och att Zlatan är bäst och ge tjejerna en cykel och allt vad han säger. Det han också borde säga till sina fans är att utan mitt lag skulle jag ha svårt att få bollen från mittpunkten in i motståndarnas mål utan att råka ut för baklängesmål.

Som
fotbollsmorsa har jag sett väldigt många små individualister som inte ännu lärt sig att fråga vad de kan göra för att lagkompisarna ska bli bättre. Det kan vara en mognadsfråga, men med det stora lagsportsintresse som finns på Åland hoppas jag att tränarna kan anamma Sundhages synsätt. För i ett lag måste det finnas mer än 11 individualister, summan av alla spelare måste bli ett. Ett lag.

Kanske
det är därför jag alltid gillat lagsporter. Jag spelade handboll, fotboll, innebandy och volleyboll under skoltiden. Under studietiden blev det innebandy och volleyboll. Jag är ingen individualist, jag behöver lagets stöd bakom mig för att våga och för att lyckas.

Samma
känner jag på min arbetsplats, jag vill vara med i ett lag som spelar åt samma håll. Jag vill glädjas med mina arbetskamrater när någon lyckas. Om någon gör mål ska den personen hyllas, men det är sällan den personen gått hela vägen själv.

Även
det Sundhage säger om det bortglömda hårda jobbet för att nå framgång är något att suga på.
Det är en fråga som det är skäl att diskutera med sina barn, om inte målsättningen är att nå framgång genom att låsa in sig ett hus med en massa andra i en vecka och bli uppvisad live. (Men det är också tufft har jag förstått, all framgång har sitt pris).

Dottern
läser psykologi och en term som jag stött på när jag bläddrat i hennes papper är det redan så välkända curlingförälderbegreppet. Att vara curlingförälder är ett hårt jobb, men någon gång kastar man in veven och då måste Nora 55 år och Laban 61 år klara sig på egen hand. Det är lika bra att förbereda dem redan från unga år.

Nina Smeds