En kvinna som förtjänar cred
Förra helgen fick jag möjligheten att träffa författaren George R.R. Martin. Eller ja, träffade gjorde jag väl inte så mycket som jag, tillsammans med två andra journalister, stängde in mannen i ett hörn och slängde frågor på honom – inte helt olikt ett korsförhör.
Men hur som helst lovade jag kulturredaktör Karin att skriva ihop något om hur det var att träffa herr Georgie.
George är inte en man som är lätt att få tag i. Han är nämligen ständigt omgiven av ett mycket effektivt filter som skyddar honom från omvärlden. Filtret heter Jo och är en kvinna med svartgrönt hår och en bergochdalbana till humör. Kontakten med Jo hade fram till dagen innan intervjun varit en lång serie skickade (från vår sida) och obesvarade (från Jos sida) mail.
Vårt första försök att prata med Jo på plats under Archipelaconkongressen gick väl lite sådär. Hon fick syn på mig och min fotografkollega SnyggOliver, skrek och sprang iväg.
Tre sekunder senare hittade vi henne ute på Alandicas terrass där hon satt och rullade en cigarett. Vi gick mot henne lite sådär som man närmar sig skygga djur. Långsamt, lätt hukade. Jo viftade glatt åt oss att sätta oss medan hon fortsatte prata på med någon annan. Därefter följde en ordentlig ursäkt för hennes humör. Och sen en grundlig genomgång av vad vi inte fick fråga herr Georgie. Tre gånger. Och sen en uppmaning om att vara trevliga och snälla mot våra kollegor på andra tidningen.
– And do be on time, sa hon till sist innan vi gick.
En kvart innan utsatt tid traskade vi så in i hotellobbyn där det var sagt att vi skulle mötas. Vi hade fått exakt 25 minuter på oss att intervjua George och exakt fem minuter för fotografering. Dessa minuter skulle delas med Ålandstidningen och en finsk journalist.
Fem minuter innan intervjuns början stod vi allihop och väntade intill kaffemaskinen. Allas blickar var beslutsamt fästa på hissarna. Minuterna tickade.
Sju minuter efter intervjuns planerade början kom Jo ner med hissen, med flera personer i släptåg. Ingen av dem var George. Jo förklarade att han hade vandrat iväg på egen hand och att hon skulle springa över till Alandica för att leta rätt på honom.
Hon kom snabbt tillbaka över gatan med vårt intervjuobjekt i sliten kaptensmössa. Förväntan steg i luften. Och krossades. Kvickt och brutalt.
Våra leenden utbyttes till mållös förvirring när George i misstag råkade trava rakt förbi oss med siktet inställt på hissarna. Jo sprang efter, ropande och viftande.
Intervjun med George var intressant. Han var rolig och lite sådär avståndstagande vänlig. Och vad han skulle ta sig till utan Jo förblir för mig ett mysterium.
