En kokong, en bubbla
Det låter lite makabert, jag vet. Att dödsstäda.
Men ordet säger allt. Och det är något alla blir tvungna att göra. Hellre förr än senare.
Min familj har bott i samma hus sedan 1983. Barnen har fötts, växt upp och lämnat hemmet. Men de har inte tagit med sig dagispysslet, kassarna med gamla skolsaker, fotoalbum och allehanda minnessaker och pynt. Allt det har blivit kvar i föräldrahemmet.
Vi vuxna har samlat på oss allt möjligt under åren. Böcker, priser, medaljer, loppisfynd.
Visst har det röjts mellan varven – men alltför mycket har förblivit orört och bortglömt.
Men nu. Nu håller jag på och skapar mig en oas i det tidigare barnsovrummet intill föräldrasovrummet. Rummet som ingen har använt till något vettigt på många år.
Planen är klar i mitt huvud och jag har kommit en bit på väg. Väggarna målas en i taget. Stora bokhyllan har rensats på mängder av böcker och saker och fått en ny plats i rummet. Skrivbordet ska bli arbetsbord för alla textilprojekt som trängs i mitt huvud. Symaskinen ska flyttas in, pysselmaterial för barnbarnen ordnas i lådor och burkar, fotoramar målas för framtida installationer.
Garderoben ska tömmas på ovidkommande prylar och nystanen med mattrasor ska färgsorteras och stuvas i lådor i väntan på att jag nån gång ska lära mig att väva.
Och så ska jag ha en dagbädd i rummet. En färgglad säng med många kuddar där jag kan ta igen mig och bara tänka på roliga saker.
I botten av allt detta ligger, tror jag, något som Nyans Fred Forsell berörde i en krönika nyligen: Att kunna dra sig tillbaka till ett tryggt ställe där allt är förutsägbart och vanligt, där man har full kontroll och där inget ont kan hända.
För Fred handlar det om Melodifestivalen, för mig ett rum för eget skapande.
En plats utan rasism, attacker på oskyldiga människor, hatmejl och rädsla. En plats utan torka och svält, barn med flugor i ögonen och barn vilkas föräldrar dött.
Ett rum där man kan vara en stund utan att magen värker av alla bomber som fälls, alla människor som tvingas på flykt, som lemlästas, som dödas, som aldrig får en chans att börja ett nytt liv. En kokong, en bubbla för oss som har möjligheten att dra oss tillbaka från världen.
Även om det är bara för en stund.
