En Kökar-historia med lyckligt slut
För någon vecka sedan hittade jag en gammal tidning, ”Samarbete” från den 29 april 1937, den kooperativa rörelsen SOKs medlemstidning.
I det här numret hade signaturen ”Antecknaren” skrivit en otrolig historia om ”Den bortrövade sonens återkomst”, en Kökar-sägen från slutet av 1700-talet och 1808.
Den handlar om Kökar-Lasse som omkring 1780 hade tagit sin lilla pojke Daniel med ut på fiskefärd till havs. Både hustrun och grannarna tyckte det var onödigt att pojken skulle med, han var ju så liten.
En dag låg de med båten i närheten av Jurmo. Pojken sov i skuggan av fockseglet, vinden mojnade och Lasse beslöt sig för att ta en lur han med.
Men när han omsider vaknade var pojken borta!
Snart hade han klart för sig vad som hänt. Precis detsamma som hänt flera gånger förr, sjöfarare bortifrån hade rövat bort barnet.
Lasse kom ihåg en annan historia, en gammal man hade kommit till Kökar och berättat hur han som liten blivit bortrövad och såld som slav till en storgodsägare. Först på äldre dagar hade han lyckats bli fri.
Kökar-Lasse blev som förvandlad efter sonens försvinnande och hans unga hustru dog av sorg och förtvivlan. Lasse själv blev ”besynnerlig”, irrade omkring på sjön utan mål. Han talade ofta om sin son som han trodde var vid liv och blivit rysk soldat.
Han var också säker på att han skulle hitta sonen en dag.
Året var 1808. Under pastorsadjunkt Gummerus och länsman Ahréns ledning höll ålänningarna på att fördriva ryssen från landskapet. Det avgörande slaget skulle stå på Kumlinge.
Och dit for Lasse.
– Vilket vanvett, sade grannarna.
– För Gud är ingenting omöjligt, sade Lasse.
Lasse får uppdraget att föra åtta män till Kumlinge, fem ryska krigare och tre civila personer. Han kan inte ta ögonen från den unge officeraren, vilken snart inser att Lasse inte alls är på väg till Kumlinge. Lasse skyller på vinden och de kommer fram till Kapelludden på Kökar i stället.
Flera kökarfiskare kom ner till stranden, det blev strid och blodspillan.
Lasse hade för sin del valt ut officeraren och striden blev hård, ingen ville ge sig. Men den gamles styrka segrade och officeraren föll till marken, medvetslös.
Då föll Lasse på knä och trevade i den unge mannens ljusa hår och hittade ett nästan bortvuxet ärr vid hans högra tinning.
Då visste han, den unge officeren var hans egen bortrövade gosse.
– Kriget har sina förbannelser, men nog har det också sin välsignelse ibland…
Lär Kökar-Lasse ha sagt många gånger, på äldre dagar.
Men vem var ”Antecknaren” som för snart 80 år sen skrev så inlevelsefullt och detaljerat om Kökar-Lasse och hans bortrövade son. Kanske finns historien också dokumenterad i något annat sammanhang och kanske någon än i dag vet vem som dolde sig bakom signaturen?
Jag slänger i alla fall inte bort den gamla tidningen, åtminstone är Kökar-historien väl värd att bevara.
