DELA
© Nya Åland

En klassisk balett, Mariehamn, torsdag

Det finns en överraskande skönhet i morgontrafiken, en slags koreografi som jag inte tänkt på förut.

Det är en sträng dans, där de individuella fordonen måste röra unisont enligt strikta regler för att dansen ska bölja fram i ett jämnt flöde, med små böjar och nigningar i kurvor och korsningar, med artiga halvstopp och jämna avstånd.
Om någon respektlöst hindrar flödet är det som att se en ballerina trillar på rumpan, eller en violinist tappa stråken. Magin bryts, flödet stannar av, det blir en skärande dissonans.

Vackrast är cyklisterna, som likt solister med sina egna kroppar rör sig mot kören av fordon som glider fram i bakgrunden.
De gestaltar all mänsklig strävan när de i vackert väder rakryggat trampar fram, lugna nollställda ansikte, en nästan kunglig elegans i rörelsen. I motluten, när det blåser och regnar böjs kropparna fram i kamp och motstånd, nackarna sträcks envist mot elementen, för framåt ska man.

Ibland ser man den rena mänskliga livsglädjen i nerförsbacken på cykelbanan i Klintskogen, där en cyklande prima ballerina kan luta kroppen vällustigt bakåt och låta den fria farten föra framåt.

Man kan se trafikens jämna flöde som en bild av ett samhälle i harmoni, där de individuella aktörerna i sina växlande skal av resurser och rikedomar ändå tvingas följa gemenskapens regler, och där konflikter gestaltas som skadliga, rentav dödliga disharmonier.

När jag möter strömmen av cyklister på Klintvägen blir jag på något allvarsamt sätt lycklig. Alla är på väg åt sitt håll, i sina världar, på sina fordon. Deras tankar är hemma vid frukostbordet, eller redan framme vid arbetsuppgifterna eller, som jag, i full färd med att skriva en text i huvudet.
Vi är på varsin plats, men vi är det tillsammans.

När jag parkerar utanför Nya Åland känns det som när lilla clownfisken Nemo lämnade stora Golfströmmen.
Kanske är det så att även jag bärs framåt av den strömmande gemenskapen i vårt samhälle, att jag inte alls sprattlar ensam i ett likgiltigt hav?
Kanske min trafikliknelse är sannare än jag trodde när jag började skriva den, omgiven av mina medtrafikanter, en torsdag morgon, i Mariehamn, i oktober.

Nina Fellman