En gubbe jag aldrig glömmer
Efter fyra år på Åbo Akademi kan jag idag titulera mig politices kandidat.
Två år av magisterstudier återstår och sedan väntar arbetslivet…förhoppningsvis. Arbetsmöjligheterna i min bransch ser allt annat än lovande ut, men det lönar sig inte att klaga, vi är många i samma båt.
Vad har jag då lärt mig under dessa fyra år som jag studerat statskunskap? Självklart en hel del om politiska system, konfliktmedling mellan stater och olika politiska ideologier. En del om masskommunikation och lite om genusvetenskap. Jag kan presentera mig på spanska och tyska, lära er om vetenskapsfilosofi och så har jag lärt mig att jag hatar statistikdataprogrammet SPSS.
Jag har också lärt mig att tycka om kaffe, att man överlever på nudlar och att halaren (overallen) är ett underskattat klädesplagg.
Jag lärde mig, speciellt under mitt utbytesår, att jag klarar mig själv. Att mitt usla lokalsinne nog aldrig kommer bli bättre, att Guinness är gott och irländsk dialekt inte är så svårbegripligt som man kunde tro.
Men allra mest lärde jag mig då jag skrev min kandidatavhandling. Jag intervjuade personer i min hemby om deras förväntningar och reaktioner till det nyöppnade asylboendet. Jag lärde mig mer än någonsin förut att ens fördomar inte säger någonting om verkligheten. Jag intervjuade bland annat en gammal gubbe som jag faktiskt trodde skulle vara mycket mer negativt inställd till de nyinkomna flyktingarna än han faktiskt var.
Han sa: ”Jag bestämde mig direkt att jag inte skulle ha någon åsikt om flyktingarna innan jag själv hade träffat dem. En del människor har klagat på att barnen cyklar omkring utan vuxnas övervakning, men vet du, i en by har faktiskt alla vuxna ansvar över alla barn.”
Det är en gubbe som jag aldrig glömmer. En gubbe som vi alla har något att lära oss av.
Felicia Bredenberg
