En gråhårig man med hybris
Han är medelålders, med grått hår och lite putmage. Personligheten är narcissistisk och grandios, utan självdistans. Får han inte som han vill börjar han gnälla och ta till våld. Han äter sin mat från finporslin med guldkant och är inte sen med att klaga om servicen inte når upp till hans standard.
Hans går aldrig i närheten av dammsugaren. Trots att han nu är gammal gubbe är den brummande städmaskinen det mest skrämmande som finns. Annars skiter han högaktningsfullt i allt och alla och har ganska kass attityd.
Nej, jag pratar inte om Donald Trump, utan en betydligt mer krävande man som tar allt mer utrymme i mitt liv. Jag talar om min frasse.
Han vet inte vad han egentligen heter utan lystrar bara till ”Kissen”. Kissens favoritplats att ligga på är mitt nyckelben med rumpan upptryckt i mitt ansikte eller i sin kattsäng i totalt mörker. Han äter bara den billigaste kattmaten och pinkar bara på den dyraste kattsanden eller i rosrabatten. Om smörbyttan får stå framme hittar man spår av en liten katt-tunga mitt i.
Han är expert på att se helt oberörd ut om han gjort något dumt och är avslappnad som en trasdocka när man lyfter upp honom. Han blir liksom lealös och bara hänger där. Stängda dörrar är inget problem för Kissen, han bara hoppar upp och öppnar dem. Han släpper till och med in sig själv genom ytterdörren och har ingen känsla för integritet.
Till exempel sker rengöring av diverse privata kroppsdelar helt öppet och ogenerat.
Ibland är Kissen billig. Till exempel den gången han knyckte en bit nystekt dyr oxfilé och drog in under soffan eller då de sprillans nya köksskåpen fick sig en urintvagning. Vår soffa är helt sönderklöst och varje vår drar han in fågelloppor som ger mig stora kliande bett.
Mer än en gång har han bitit och rivit mig av olika anledningar, ofta för att jag inte gett honom mat fort nog utan hållit i portionspåsen en sekund för länge.
Men det finns också tillfällen då han är min bästa kompis, på riktigt. Som när jag var kräksjuk häromveckan och han la sig på min arm och började tvätta min hand. Eller då jag var höggravid och nere och han alltid lade sig på min gigantiska mage och liksom omfamnade den med sin kropp.
Han lyckas alltid pricka in de där tillfällena då man verkligen behöver honom. Han är nog den enda mannen med hybris jag behöver i mitt liv.
