DELA
© Nya Åland

En glimt av världen

Det är bra att komma ut ur Nyan-huset ibland. Och det är bra att komma bort från Åland ibland. På semester utomlands påminns man om att allt inte är som hemma. Och att folk från andra länder kan ha lite andra idéer än ålänningarna.

Efter två veckor på Rhodos med familjen finns det mycket att fundera på. Det som jag allra starkast saknade var ett telefonnummer typ ”Messa Rhodos”. Genom arbetet har jag blivit van att inte behöva fundera länge på varför saker och ting är som de är, jag ringer eller messar direkt och får svar.
Mina frågor till Messa Rhodos:
n Varför har ni inte lås på toalettdörrarna?
n Varför har ni läderstolar på era serveringar när det är över 30 grader varmt? Svettas ni inte om rumpan? Vet ni inte hur pinsamt det är att se ut som om man pissat på sig när man lämnar er restaurang?
n Varför har ni inte skyddsanordningar där det finns risk för att stora bumlingar från bergen kan rasa ner på vägbanan?
n Vad vad var det som smällde med jämna mellanrum bakom hotellet under hela söndagsdygnet? Getjakt?

Jag har sett mer silikonbröst under dessa två veckor än vad jag sett i hela mitt liv (utom på tv). Och om man inte är riktigt säker bekräftas det på vattenjompan i poolen, när vi stackare utan silikonbröst får greppa behagen för att inte skada andra och oss själva när det ska hoppas. Andra hoppar på och inget rör sig.

Som reslektyr
hade jag med mig Anna-Lena Lauréns bok om ryssar. Jag kunde inte ha valt bättre bok. Hotellet var en samlingspunkt för resenärer från Östeuropa. Tala om att man kände sig som Tant Brun i jämförelse med dessa slimmade (silikonbröstade) kvinnor. Sällan har jag sett så mycket bling-bling och tingeltangel på bikinis. Smickrande nog tilltalade servitörerna mig på ryska de första dagarna. Jag blir gärna ihopblandad med de märkesklädda, välfriserade ryskorna med högklackade flip-flops.

Jag drömde om att få sitta på stranden och läsa en bok, men ofta blev boken liggande i knät och blicken vandrade runt bland det myller av människor som fanns runtom mig. Den italienska trebarnsfamijen med minstingen Matteo, som gjorde allt för att reta sina äldre bröder, men med sin tre-fyra-åriga klumpighet kastade vattnet i hinken på sig själv istället för bröderna och storgråtande försökte lägga skulden för det på dem.
Eller det äldre bögparet som dag efter dag låg och solade. De sade knappt ett ord till varandra. Den ene smorde hela tiden in halsen, ansiktet och snagget med solkräm, den andre tog risken och låg still.
Som min dotter konstaterade: alla dessa människor har ett helt eget liv oberoende av oss. Det är roligt att fantisera hur det kan te sig.

Nina Smeds