DELA
© Nya Åland

En glimt av möjligheterna

I helgen var jag med familjen och luftade mig i Stockholm. Vi hade bokat in så många måltider som möjligt på spännande restauranger, strosade runt på en miljon loppisar på Söder (vi har en yrkesskada i familjen) och gick på Dansens hus och såg Cirkus Cirkörs föreställning Underart.

Tyvärr måste jag nu göra er, bästa läsare, gröna av avund. Den sista föreställningen har spelats, och ni har inte längre möjlighet att se detta fantastiska.
Det var kanske den bästa föreställning jag sett. Ett komplett och jublande svar på konstens eviga fråga: varför?
Därför.

Man jonglerar med omöjliga saker för att man kan och vågar ta risken att misslyckas.
Man ägnar blod, svett och tårar åt att få sin kropp att göra nära nog omöjliga saker i synkroni med andra kroppar, så svindlande vackert och mjukt, så modigt, så på gränsen att man när som helst kan ramla ner, bli pinsam och slå sig.

Jag satt och skrattade högt. Jag flämtade till och drog efter andan som ett barn. Jag fylldes av sorg över att min kropp aldrig mer kan bli så stark och vig, och jag greps av en vilja att göra mitt jobb, det jag är bra på, med den intensiteten och det engagemanget.

Kort sagt – jag blev riktigt uppeldad.
När jag nu funderat på saken har jag kommit till följande: det är bra att det finns amatörer inom konst och kultur, människor som skapar för att de vill, för att det ger dem glädje och kan roa andra.

Och så finns det en nivå till, på all mänsklig verksamhet, där de verkliga konstnärerna bor, och de är på sitt område förmer än andra. Kvalitet finns. En bok är inte lika god som en ann. En föreställning, en skådespelare, ett musikstycke eller en sångare kan vara av sådan rang och skicklighet att ingen annan är lika bra.
Och detta är jag djupt tacksam för.

Om jag var lagd åt det religiösa hållet kanske jag skulle säga att stor konst är människans glimt av gudomlig fulländning.
Nu är jag inte det, så jag säger att all stor konst, litteratur, musik, film, bildkonst är en vision av människans möjligheter, inte hennes gränser.

Jippii.

Nina Fellman