DELA

En gång Kongo, alltid Kongo

Nyheten att den finska tidningen Iltalehtis läsare fått tycka till om självständighet för Åland väckte minnen till liv.
Efter studentexamen 1980 fortsatte jag med studier vid Åbo akademi. Studie- och arbetsmarknaden var inte lika internationell på den tiden så fastlandet var det vanligaste valet för studenten som siktade på en högskolexamen.
Många av oss hade knappt satt foten på fastlandet tidigare. Våra finskalärare i lyceet kämpade på men vi tog det inte på allvar och nöjde oss fram med femmor eller sexor i finska medan betygen i alla andra ämnen gärna fick vara högre.
Vi var unga och blundade för verkligheten och framtiden. Att man kunde ha nytta av finskan om man studerade i Åbo, Helsingfors eller för den delen Vasa var en tanke man inte tänkte. Men jag var avundsjuk på klasskamrater som hade fått med sig finskan hemifrån på något sätt.

Mötet med landets andra språk i Åbo blev besvärligt.
Åbo akademi och den tillhörande studentkåren var inte helt isolerad från finskan. Vi som tog steget utanför det åländska studentgillet i vårt sociala umgänge märkte snabbt att vi var i ett underläge när nya vänner från fjärran ställen som Lovisa och Pargas blandade in finskan i sitt kaffebordssnack.
Vi fick lära oss att Åland kallades ”Kongo”.
I butikskassorna förstod vi inte vad kassören sade.
Vi tog del av nöjeslivet på den finska sidan men höll oss ändå för oss själva. Skolfinskan vi hade med oss var stel och lät inte alls som det vi hörde på rökiga rockklubbar.

Mot slutet av 80-talet var jag med i ett band som turnerade och spelade in plattor på fastlandet. Vi var ålänningar men musiken förde oss in i sammanhang där vi måste tala finska för att bli omskrivna i en tidning eller för att få den gamla folkabussen snabbreparerad halvvägs mellan Kuopio och Joensuu.
Blev vi dåligt behandlade för att vi kom från Åland?
Det hände att något fyllo gjorde eller sade något fult.
Var jag rädd för att någon skulle punktera däcken på orkesterbussen bara för att vi hade en åländsk registerbricka?
Det var jag. Men det hände aldrig.
Talspråket till sist började flyta så att vi till och med kunde skämta på finska med folk vi mötte. Förhoppningsvis tog vi kål på några fördomar om ålänningar. Men vi sade aldrig ett ord om Nationernas förbund 1921 eller viftade med en kopia av självstyrelselagen. Varför krångla till verkligheten?
Vi gjorde goda intryck på de finnar vi mötte och vice versa.

När jag läste Iltalehtis läsarkommentarer om självständighet för Åland – efter tidningens intervju med Ålands framtids ordförande Axel Jonsson – fick jag en klump i magen.
Det är som om tiden stått stilla.
Åland är fortfarande Kongo.

Patrik Dahlblom