DELA

En försvarsmekanism som skördar liv

”Jag kan inte sluta gråta. Jag kan dö i natt.”
Orden är den sextonåriga palestiniern Farah Bakers, fritt översatta från engelska. Jag läser dem på Twitter när jag vaknar tisdagen den 29 juli, efter en natt i min trygga lilla by där vi inte ens behöver låsa dörren när vi går och lägger oss.
Hon har skrivit orden från sin lägenhet i Gaza, där hon hela natten har suttit fast utan att kunna lämna lägenheten. För utanför regnar bomberna och den annars mörka himlen är upplyst av lågor.

Hon visar bilder och filmklipp. Ljudklipp med dova smällar och sirener. Under natten har hon twittrat utan längre uppehåll – men när jag läser hennes uppdateringar är det tre timmar sedan hon skrev sist. Och jag känner henne inte, vid det här laget vet jag inte ens vad hon heter i efternamn, men det faktum att hon inte har visat något livstecken på så lång tid gör mig lika orolig som om hon vore en vän till mig. Och ja, jag börjar gråta.
Det är fruktansvärt allt det som tv och tidningar rapporterar från Gaza. Men när rapporten kommer direkt från någon som är utsatt, någon som inte är där som journalist utan faktiskt sitter fast i det där helvetet på riktigt, känns det på ett helt annat sätt.

Vi som inte sitter instängda för att de bombar området där vi bor och vi som inte behöver oroa oss för att vi eller våra nära inte ska överleva natten, vi som bara ser allt hända på tv och i tidningarna – vi har blivit avtrubbade.
Det som borde träffa rakt i hjärtat studsar mot ett hårt skal och når aldrig riktigt in. Vi säger ”usch vad hemskt”, men byter sedan kanal, vänder sida eller scrollar vidare och därefter är det över för vår del.

Kanske är det en försvarsmekanism. Att ta in allting skulle bli för tungt och svårt och knäcka oss fullkomligen.
Men det är ingen bra försvarsmekanism. Det vore i ärlighetens namn bättre om vi blev fullkomligt knäckta. Direkt, utan att någon twittrar från en lägenhet som i vilket ögonblick som helst kan smulas sönder av en bomb. Då skulle vi snabbare förstå hur viktigt det är att göra någonting och inte bara se på – eller blunda.

Farah Bakers fortsatte uppdatera senare under dagen. Hon klarade sig, med andra ord.
Men många andra gjorde inte det. Och många nätter med bombningar väntar än.
Människorna i Gaza har inte tid att vänta på att våra försvarsmekanismer ska släppa.
Men vi har tid, och pengar, för att hjälpa dem.

Maria Snellman