En flicka jag aldrig kände
Jag sitter med ett fotografi framför mig, taget för många decennier sedan.
På bilden ser man fem unga flickor, välkammade, prydliga, lutade in mot varann, med blicken riktad rakt mot kameran.
En av dem är min farmor. Jag har aldrig sett en bild av henne så ung, men jag ser att det är hon, med det samma vågiga håret jag bara såg när det var alldeles vitt och med samma stora ögon.
Jag ser också, för första gången, att jag liknar henne. Det finns ett släktdrag där kring ögonen som man inte kan missa. Min farmor dog för många år sedan, och jag träffade henne inte särskilt ofta efter barndomsåren, men plötsligt kommer det tillbaka minnen. Hennes lilla kropp, hennes sätt att fnysa lite, snällt och aningen förargat, någon sa något hon inte tyckte om. Hur hon spred ett slags lugn kring sig i en jättestor, bullrig familj med mest söner som alla tog rejält med plats, men aldrig lika mycket som min patriark till farfar.
Tystnaden hemma hos dem när man kom på besök en vanlig vardag, med en klocka som tickade högt, högt, prasslandet av en tidning. Hennes sätt att på stugan sätta morgonens grötkastrull i strandkanten så att småfiskarna fick äta upp resterna.
Detta fotografi och med den minnena kom till mig med ett julkort från en avlägsen släkting jag inte ens visste att jag hade. Hon läser Nyan ibland, och skriver att hon tänker på mig, och att jag har mycket av min farmors värme och entusiasm.
När kortet kom satt jag med det i handen och kände hur det brände bakom ögonen.
Någon tänker på mig som jag har det tunnaste av blodsband till. Någon gör sig besväret att skicka ett kort med några snälla ord, och avstå från ett fotografi som för henne måste vara kärt, om hon sparat det så många år.
I flera dagar nu har jag tittat på bilden och känt mig väldigt nära den där flickan som liknar mig på bilden, närmare än jag någonsin kände mig min djupt troende och i mina barnaögon oändligt gamla farmor.
Jag vet inget om den där flickans barndom, inget om hennes föräldrar, inget om varför hon gifte sig med min farfar och fick så många barn. Ändå fortsätter hon i mig, och jag kommer att finnas lika starkt i mina barnbarn, som jag kommer att älska, men som kommer att glömma att fråga mig vem jag var innan jag blev deras farmor och mormor.
Tack till dig, okända släkting, för din omtanke och för att jag fick minnas.
