DELA
© Nya Åland

En enda perfekt pryl räcker

I största allmänhet tycker jag att det finns alldeles för mycket saker. Alldeles särskilt finns det för mycket saker i skåp och lådor och när man ska flytta på dem.
Om man inte på tio år haft behov av en viss sak så är sannolikheten att man någon gång kommer att behöva den mycket liten. Då borde den kastas eller föras bort, men det gör man inte. Man bara lassar på mera och tror att någon dag så uppstår det nog ett behov.

Därför får ens stackars efterkommande ett tufft jobb att sortera sig igenom alla gardiner som en gång hängde, alla vykort med ”Hälsningar från Marocko. Här är varmt!” och alla gulliga muggar med fyndiga texter som man fått i födelsedagspresent av någon med dålig fantasi.

Min strävan är att motstå prylar, särskilt sådana som saknar funktion, eller som man redan har. Därför blev jag väl inte överhövan lycklig när mannen efter en resa till Helsingfors meddelade att han gjort ett fynd, en ny köksklocka för 5,20. Ett loppisfynd förstås.
Sedan såg jag den, och blev kär.

Den är, utan överdrift, den finaste tänkbara klockan för vårt hus. 1960-tal kanske, brun och vit, riktiga siffror, fyrkantig, och så berättar den snällt vilken veckodag det är. Den låter inte. Den passar perfekt på den spik där det en gång hängde en tavla som nu flyttat till ett annat ställe. Den passar perfekt med gardinerna i retromönster från IKEAS stuvlåda och till kökssoffan från Emmaus, den som jag med mina egna händer målade vit för typ 15 år sedan.

Varje gång jag ser den blir jag glad, och ibland är jag inte säker på att den inte alltid hängt där, så bra passar den.
Nu undrar jag, kanske det helt enkelt är så med alla sakerna att jag inte träffat de rätta ännu, eftersom mitt begär inte väckts. Kanske det är nu, när den rätta köksklockan funnit sin plats, som jag börjar fara runt i butiker och på loppisar som en osalig ande, på jakt efter de perfekta kuddarna, de perfekta stolarna, de perfekta… tofsarna.

Tanken skrumpnar ihop. Maria Montazami. Jag ser hennes snälla men fullkomligt aningslösa blick framför mig och tänker: Jag nöjer mig med klockan.
Allt annat i mitt hem får fortsätta vara ofullständigt, felmatchat och ett mischmasch av epoker och stilar och IKEA.
Jag har i alla fall klockan, och jag skulle se löjligt ut i långt blonderat hår.

Nina Fellman