En elak betraktelse
Jag tänkte unna mig en liten godbit – att vara riktigt infamt elak. Det var jag mycket oftare för tio år sedan, och skäms för all del för vissa av de saker jag skrev. Å andra sidan var det kul.
Den stora snackisen på alla båda tidningsredaktioner på Åland har förstås varit Den Stora Affären. Värsta tidningsmagnaten Berlusconi Wiklöf blir ägare i båda och tar ett steg närmare ålandskungen Julius Sundbloms tron. Typ.
När Wiklöf köpte aktier hos oss var det enligt tidningen Åland vi som blev räddade från ruinens brant av en samvetslös typ som ville styra och ställa. När Wiklöf köper ÅTT-aktier är det förstås av helt andra orsaker. Niklas Lampi menar att det är ett kvitto på deras stora framgångar (asså, hur många gånger har karln använt det uttrycket?).
Var det av samma orsak som Johan Eklund sålde då?
Niklas Lampi låter också förstå att det nu ska bli samarbeta av, bland annat på tryckerifronten, och att det skapar lätt panik hos oss. Nåja, det skulle i så fall vara för att deras svindyra tryckeri fungerar så himla dåligt att man ibland knappt ser vad bilderna föreställer.
Vårt gamla Consa Print lyckades minsann få vårt nya tryckverk att fungera snabbt, billigt och stabilt, och flexibiliteten i vårt system är enastående. När vi blir erbjudna bättre villkor ska vi fundera på saken, naturligtvis, men det är nog till att jobba med kvaliteten på produkten först.
Och så var det den där helåländskheten. Det är en särdeles otäck avgränsning som Niklas Lampi och Jörgen Pettersson använder sig flitigt av för att avgränsa de onda från de goda. Ondast bland onda är uppenbarligen Konstsamfundet och Aktia.
Jag är, notera detta nu, kolossalt stolt över att Nya Åland kan skryta med läsare, ägare och arbetstagare med varierande ursprung, bostadsort och identitet. Jag skulle aldrig drömma om att lyfta fram som en nödvändig egenskap för den som vill äga aktier på Åland att man är ålänning.
Konsekvensen av ett sådant sätt att tänka är nämligen att alla ålänningar som äger aktier utanför Åland agerar på något sätt suspekt, och att alla icke-ålänningar som vill investera i åländska företag är ovälkomna. En sådan utgångspunkt är inte bara enfaldig, den är också fördomsfull, inskränkt och rent ut sagt knutpatriotisk.
Att skryta med att vara helåländsk (vilket jag ju inte tror att ÅTT är, det finns säkert aktieägare utan hembygdsrätt) är som att säga att man bara ska fria i egen by. Nog har vi väl kommit lite längre än så?
