En dag av sorg, varje år
Det finns dagar när man bara är glad, eller åtminstone nöjd, hela tiden.
Sen kan det komma en dag som börjar med en flyktig tanke på forna fosterkatter man haft, på deras helande kraft i en tid av sorg och saknaden efter dem. Sen tänker man på tiden av sorg och att man borde gjort mera, borde ha tröstat, talat, smekt och masserat mer för att stilla och tillfredsställa en döende kropp. Och tårarna rinner. Fast man inte ens ätit upp sin frukost än. Morgontidningen blir blöt av tårar och världen känns orättvis. Inga tröstande ord hjälper.
Samma dag, på jobbet. Man går med jämna mellanrum in på Facebook för att inte missa något spännande nyhetstips. Då har en släkting lagt upp en gammal bild på en kär gammelmorfar utanför sitt hus i den lilla österbottniska byn. Bilden är gammal och gammelmorfar är ung. Björkarna som nu är stora och gamla är endast taniga plantor på bilden.
Sorgen slår åter till, saknaden efter ”Moffa” och Olivia, som bodde i huset och hörde till barndomssomrarnas trygga lukter, ljud och händer. Tårarna bränner bakom ögonlocken när man läser kommentarerna från bybor som minns dessa kära personer och vars minnen är fler och klarare. Man borde gjort mer, hälsat på oftare, fått dem att leva i evigheters evighet.
Kanske är det lika bra att ta ut sorgen under en intensiv dag, låta allt som man sörjer rymmas i den dagen. Gråta och minnas och sakna. Högljutt eller tystlåtet. En årlig sorgedag då man ger utlopp för de sorger som man bär inom sig och som när som helst kan komma upp till ytan och förlama en. Sorg över människor och platser man förlorat, sorg över möjligheter och husdjur man förlorat.
Då kanske man skulle lära sig leva med sorgen och inte bedöva den i sorl och surr av omvärldens all teknik. Och då kanske man inte skulle överraskas av den utan kunna ta emot den och leva ut den. Och kanske skulle sorgen lätta så småningom när den får komma ut åtminstone en gång i året och härja fritt tills den är neutraliserad till något hanterbart.
Och klumparna och stenarna i mage och bröst skulle försvinna och sorgen skulle inte kännas som en fiende utan som en vän.
Och under sorgedagen skulle man inte vara tvungen att säga ”Bara bra” när någon frågar hur det är, man skulle svara ”I dag sörjer jag”. Och det skulle vara naturligt och den som frågar skulle svara: ”Jag förstår, ha en bra sorgedag”.
