En bussresa med riddare och hästar
Bästa läsare. När ni läser detta är jag inte längre där.
Den tid det tagit för texten att ta sig från mitt tangentbord via redigering, tryckning och distribution har jag ägnat åt att genomlida ytterligare en båtresa till Åbo och ytterligare en bussresa på generösa sju och en halv timme till Jakobstad.
Jag anlände(r) till busstationen 03.45.
Det är den kanske värsta tiden på dygnet att vara vaken. Inte så mycket kvar av natten att man kan hoppas på att vara utvilad om man lyckas somna, men heller inte så lite kvar att det inte är någon idé att gå och lägga sig.
Det är, kort sagt, synd om mig.
En ljusglimt är dock att jag tillbringat hela resan på en plats långt, långt borta. Jag har låtit mig trollbindas av mitt livs stora guilty pleasure, min skamliga passion, för fantasy.
Därför investeringen i alla delarna av mastodontverket Game of Thrones. Jag är på andra boken nu, av fem, och de är alla hundratals tillfredsställande sidor tjocka.
Hela vägen från Mariehamn förbi Föglö, över Skiftet in i Åbo skärgård har jag ridit med riddare oc hästklaner. Jag har tränat på svärdfäktning, blivit en varg, intrigerat mot kungen och haft på mig allt från fina sidenklänningar till läderkläder som skulle göra krigarprinsessan Xena grön av avund.
Jag vågar bekänna detta eftersom På spåret-vinnaren, DN-kolumnisten och radiojournalisten Johanna Koljonen också gör det.
Hon leder en diskussion om Game of Thrones efter varje avsnitt av tv-serien Game of Thrones, en otroligt påkostad brittisk filmatisering av böckerna.
Tack och pris, en fantasy-nörd behöver inte längre vara en finnig tonårspojke med ett lasersvärd gömt under sängen. Man behöver inte drömma om att lajva på Gotland eller klä sig i hemspunnet.
Man kan bara läsa sagorna som det bästa som finns – sagor. Man kan konstatera att det bland den uppsjö av illa skrivna och dåligt tänkta svärd- och magi-serier i tolv delar också gömmer sig sådant som gör att man kan sitta sig igenom en hel lång bussresa utan mer allvarliga men än en avdomnad rumpa.
Banne mig om jag inte redan längtar till hemresan, då jag kan börja med del tre och komma nya mysterier på spåren.
