En boost värd mer än pengar
Grattis, alla ni som fått beskedet att Svenska kulturfonden tänker stöda er.
Under min tid som musiker på åttio- och nittiotalet levde jag som många kulturarbetare gjorde och fortfarande gör. Alltså synnerligen snålt, med ströjobb här och där för att få ihop till mat, hyra och gitarrsträngar.
Några gånger lindrades nöden av ett stipendium eller en slant för ett projekt. 1985 skakade nöjesentreprenören Wille Vilenius fram 10 000 mark ur en finlandssvensk fond och det var helt avgörande för mitt bands framtid. Med de pengarna bokade vi studiotid i Lahtis och spelade in det som skulle bli vår första skiva.
Något år senare fick vi kontrakt med ett stort skivbolag. Men våra skivor sålde så dåligt att vi inte tjänade något. Och fast vi turnerade en hel del på fastlandet blev det inga pengar över. Så när landskapet beviljade mig ett halvårigt arbetsstipendium kunde jag andas lättare. Jag reste ingenstans och köpte ingenting utöver det vanliga. För det mesta satt jag i replokalen med en gitarr och funderade på verser, bryggor, refränger och texter.
Jag skulle ha skrivit mina låtar i alla fall, utan det där arbetsstipendiet. För det var inte ett jobb. Det var något jag ville göra och jag skulle ha hittat tiden för det på något sätt, även om jag diskade svart någonstans eller vikarierade på Nya Åland. Så tror jag att de flesta kulturstipendiater resonerar.
Men stipendiet var en bekräftelse. Det gav en boost bortom det som kunde mätas i pengar.
Det ställdes inga krav på resultat eller redovisning. Det outtalade budskapet var ”fortsätt vara den du är”. Det har inte ändrats. Och förhoppningsvis blir allas våra liv rikare när den här stipendiatkullen fortsätter göra sina grejer.
