DELA
© Nya Åland

En blåblommig bil

Inga Heller har en ny bil. En blå.
Det är nu en gång så att damer ser färger och herrar modeller. Han hon fått för sig.
Alla som numera frågar vad hon äger för slags bil får alltså samma svar:
– En blå.

En tisdagskväll var det tal om samåkning till vattengympan. Inga Heller kunde köra i den nya bilen.
– Vad har du nu gått och köpt för bil då, messade kamraten.
– En blå.
– Då så.
Löd svaret.
Och så bar det av i den nya blå bilen, famlandes med alla nya knappar. Inga Heller sökte både värmereglage och radiokanaler och volym och därtill vred och vände hon på vindrutetorkare bak och fram – och lyckades naturligtvis komma åt varningsblinkersen – så passagerarna blev skrämda och hotade med att hoppa av i farten om hon inte skärpte till sig och höll ögonen på vägen. Som om det skulle vara så viktigt.
Att läsa bruksanvisningen? Innan man kör iväg?
Äh, det tar tid. Och är tråkigt. Då är det mer spännande att försöka hitta rätt spak i farten. Så att säga.

Nu verkar det vara så att nästan alla på Åland har blå med tre fönster i rad på sidorna och sådana där pinnar på taket. Varför ska alla se likadana ut?
Det har på sista tiden hänt mer än en gång att Inga Heller styrt sina steg rakt mot ett parkerat fordon, låst upp, och upptäckt att lyktorna blinkade till i en bil ett par p-platser bort. Alltså; hon hade styrt rakt mot fel bil. Inte undra på nu när alla bilar ser likadana ut.
Vad blev det av det glada 70-talets kreativitet med blommiga bilar och minibussar?
Hennes drömbil är blåblommig med blåklint, blå anemoner, blåsippor och blåklockor målade på front och sidor. Det skulle göra sig mot snön!

Andra kunde ha rödblommiga, lilablommiga eller gulblommiga bilar.
Då skulle det vara superlätt att hålla koll på vem som är vem. De mer seriösa, de som inte gillar blommigt, kunde ha randiga bilar, rutiga och prickiga. En del mindre runda bilmodeller kunde med fördel målas som nyckelpigor, andra modeller som sånglärkor, rävar eller tigrar.
Bagaren kunde måla sin bil som en bulle, kantorn med ett tangentbord, frissan med svallande hår på sidorna, fotografen kunde ha ett kollage med bilder, dagisfröken kunde ha barnteckningar och sjömannen ett böljande blått hav med bubblande maneter och orangea småfirrar.
Vad sägs om en kaross av rotting? Eller trä? Tyg? Spetsar och rosetter?
Klokare än så är det kanske att måla kartor på lacken. Så kan man visar var man har varit.

Då skulle Nyan
slippa mess av typen ”Du i den blå bilen som körde i Rökerirondellen klockan halv 3 i onsdags…”. Alla skulle ju genast veta vem som är vem. Som det är i skärgården i dag. Ungefär.
Bara på skoj kunde man sätta en dekal baktill:
”Hur tycker du jag kör? Messa Nyan!”