DELA
© Nya Åland

En bit åt alla av liten kaka

Det är inte det att jag inte vet hur mycket jobb det är att ta hand om småbarn hemma.
Ibland känns det som att man strimlar sig själv i småskivor för att räcka till för det nödvändigaste och för det mesta önskar man att man kunde klona sig eller föröka sig medelst avknoppning för att hålla läget någorlunda under kontroll.
Ni har min fulla respekt, alla småbarnsföräldrar som ensamma ska se till att skeppet hålls flytande och alla passagerare ombord.

Men
ändå. Jag kan inte tycka att det är det värsta som kan hända att barn under tre år till vårdlediga föräldrar inte får behålla sin dagisplats. Samhällets skattepengar ska räcka till så rysligt mycket att en enda grupp medborgares intressen inte får vinna över alla andras.
Enligt den nya barnomsorgslagen (som Nya Åland berättade om redan den 13 juli i fjol) får de barn – och föräldrar – som behöver det behålla dagisplatsen om det finns särskilda skäl till det. Dörren är alltså inte helt stängd, men behovet ska prövas i stället för att platsen ska ses som en odiskutabel rättighet för alla och i alla lägen.
Nu är det länge sedan jag hade småbarn – och vem vet, jag hade kanske stämt in i klagokören om jag varit ung mamma 2010 – men det kan vara bra för dagens småbarnsföräldrar att känna till att regelverket har ändrats ganska mycket genom åren, åtminstone i Mariehamn. Den subjektiva rättigheten till barnomsorg har ju funnits bara under några år.

För
sisådär 25 år sedan blev det plötsligt tvärstopp för alla barn under skolåldern att behålla dagisplatsen när ett småsyskon föddes in i familjen. Observera alla barn, inte bara yngre än tre år. De fick vackert stanna hemma så länge en av föräldrarna gjorde det.
Det gick det också. För att det måste gå.
För drygt 20 år sedan kom lagen som gav föräldrar rätt att ha kvar sin arbetsplats tills barnet fyllde tre år. Det var en lättnad att inte tvingas lämna bort en ettåring av ekonomiska skäl, även om ersättningen var så liten att ensamstående föräldrar inte kunde klara sig på pengarna. Men arrangemanget frigjorde dagisplatser för dem som verkligen behövde dem.

Kanske
är det dags att tänka en smula på varför dagissystemet är så väl utbyggt hos oss. Det är inte främst med tanke på barnen – även om de förstås får den yppersta omvårdnad och tillsyn av den suveräna personalen (tack Blåklockan och Lillstugan!) – utan för att människor ska kunna arbeta, eller studera för att arbeta, få lön, betala skatt och bidra till det gemensamma i ett samhälle där mormorsgenerationen inte längre sköter barnbarnen.
Det är möjligt att vi nu har kommit dithän att olika gruppers behov måste börja vägas mot varandra av ekonomiska orsaker. Alla behöver få sin beskärda del av den krympande kakan.