En bil mindre ger mer frihet
Vad händer om vi låter bli att tänka på bilen som frihetens verktyg nummer ett? Om vi skulle börja se bilar som ett fängelse?
Hörde på radion – Sveriges P1 – om ett internationellt trafikseminarium i San Fransisco där 400 av de mest inflytelserika trafikplanerarna från hela världen möttes för att tala trafikplanering av storstäder och där ingen – säger INGEN – talade bilar utan samtliga intresserade sig i stället för lösningar för cyklister och fotgängare.
Allt i modern stadsplanering handlar om cyklar. Och bussar och tåg för längre transporter.
Och då kommer ju allt plötsligt i ett annat läge.
Vi ser dem en och en sitta kvart i åtta varje morgon i sina plåtlådor på väg in till jobbet. De hör antagligen musik, antagligen högt, för bilen är ju den bästa platsen som finns att avnjuta musik på/i.
Bilisterna kopplar av. En och en. De känner sig fria. Men tänk om.
Om stadsborna i allt större utsträckning började cykla till jobb och butiker.
Om bilisterna från landet i stället blev bussresenärer. Vad händer?
Vid sidan av alla miljömässiga fördelar och att muskler stärks, lungorna andas in frisk luft och kroppen blir stark och sinnet glatt så händer ytterligare en sak för de som väljer cykeln.
Bussresenären i sin tur får koppla av vid busstationen i väntan på skjutsen. Man får höra fåglar, se blommor, andas in frisk luft – vid sidan att alla dessa fördelas så händer ytterligare en sak för bussresenären.
Jo, just det.
Cyklisterna och busspassagerarna ser varandra. Faktiskt!
Man färdas tillsammans med andra, cyklister möts på samma plan, bussresenärerna kan småprata eller låta bli. Hela samhället blir plötsligt ett vi – något som vi tillsammans kan påverka, samhället blir något begripligt. Det är ju bara vi, vi som ser varandra.
I Uppsala har man börjat med snabbcykelbanor för de som har bråttom på jobb.
Barn och långsammare cyklister håller till på andra cykelbanor.
Och cykelbanorna röjs på morgnarna fria från snö före gatorna. Det är självklart.
Det tar sig.
