DELA
© Nya Åland

En begåvning redan 1978

Redan 1978, som 9-åring, visste jag hur man höll sina läsare i spänning. Detta publicerades i Strandnäs skolas klass 3A :”Skolbladet grupp 1”:
”En berättelse skriven av Nina Smeds
Vilse i skogen.
En dag gick Eva och Mari ut och plockade hjortron. Hej då , sa mamma. Akta er för ormar! Vi ska lova att vara försiktiga, sa Mari. När de var inne i skogen, sa Eva åt Mari, var finns hjortronen då? Längre in i skogen, sa Mari. När de gått en bit, frågade Eva, var är vi? Vet inte, sa Mari. Mamma är säkert orolig för oss, sa Mari efter en stund. Jag tror det, sa Eva. Du kan ju inte, sa Mari. De gick längre och längre in i skogen. Och så där fanns hjortronen som de letat efter. Hurra, skrek Mari. Vi är framme vid hjortronen, skrek Eva. Tyst, sa Mari, vi skrämmer djuren som bor här i skogen.
(sedan är det lite otydligt på stencilen, men vi kastas rakt in i händelserna).
Där är någon, viskade Eva. Ja, viskade Mari tillbaka. Då hördes en röst, som sa, vad gör ni här snorungar? Gå er väg! Varför det, sa Mari. Gå er väg, sa jag. Eva var rädd. Mari, vem är det, sa Eva. Vänd huvudet hit åt, sa Mari. Nej! Låt gå då, sa han. Han vände huvudet mot Eva och Mari. Men det var ingen vits, för han hade en mask för ansiktet. Ta av masken genast, sa Eva. Nej! Varför inte det då, sa Mari. Därför att jag inte vill göra det, sa han. Gå er väg har jag sagt för länge sen. Då kom det fullt med män som tog Eva och Mari. Hjälp! Hjälp! Dom förde bort dem. Men de rymde och kom hem.”

Visst
finns det lite att slipa på i kommatecken och särskrivningar, men det är en riktig thriller om jag får säga det själv. Man ska skriva om det man vet något om och det har jag tagit fasta på i detta tidiga mästerverk. Jag hade då ingen aning om vad som hände med barn som togs av män i skogen, det viktiga var att man rymde och kom hem.

Att jag
tydligen beundrade Mari och Eva-Britt som gick i min klass kan man också läsa mellan raderna. Jag är förvånad över att jag valde ett så sällsynt bär som hjortron som jag inte kan minnas att jag någonsin plockat. Vi har alltid varit lite mer åt blåbärs- och lingonhållet.

Jag minns
verkligen inte att jag skrivit detta, en klasskompis från den tiden (hon heter också Nina) fick skoltidningen av sin mamma för ett år sedan. Tur att någon sparar sina barns alster! Men det jag minns är lukten av stencilpappret man skrev på för hand och lukten av rummet där stencilapparaten stod. Den skarpa lukten när man vevade runt på veven i stencilapparaten för att få rätt antal kopior med grön eller blå text.

Tekniken
har förändrats, men min talang för spänning kvarstår.

Nina Smeds