En återblick på tidigare liv
Jag drömmer konstiga saker, ofta.
I natt var det en jordbruks-mardröm.
Jag satt vid ett trångt skrivbord och försökte räkna ut vad uppfödaren skulle få betalt för en tjur vars vikt jag bara inte kunde få rätt. Jag svettades över stödprocenterna – noll komma si för att den var uppfödd på ett visst sätt och noll komma så för att den fötts upp på Åland, och…
Nu kanske någon tror att här ska komma något spydigt om jordbruksstöden. Men nej. Detta var min egen högst privata verklighet när jag inledde mitt yrkesverksamma liv, som sommarvikarierande kontorist och slaktlikviduträknare på Jakobstads slakteri.
Detta var ett par år efter den traumatiska sommar då jag skrev grislappar på papper perforerat i fyra delar. 1-2-3-4. 1-2-3-4. 1-2-3-4. Dessa skulle användas för att markera olika delar av samma griskropp.
Nåja. Då som nu var jordbruket beroende av stöd. På 1970-talet var det nationella stöd som gällde, och de varierade per kommun eller region, beroende på vikten på djuren och jag vet inte vad. Det värsta som kunde hända var att man räknade fel (fel vikt, fel stöd, fel matematik) och gav uppfödaren för mycket pengar. När felet upptäcktes, vilket alltid skedde för eller senare, var det min pappas uppgift att ringa och kräva pengarna åter. Hu, hu, dubbel-hu.
Inte bara hade man begått ett fel, man hade också försett sin far med ändlös ammunition för retsamma kommentarer och dessutom försatt honom i en besvärlig situation. Och farbröderna, tillika delägare i företaget, var inte finkänsliga de heller när det gällde peka ut en liten sommarfågels tillkortakommanden.
Jag minns mina egna runda siffror, känslan och doften av kalkerpapper (allt skulle göras i minst tre kopior i ett block med sidor i olika färger för olika instanser som behövde informationen.). Jag minns hur jag räknade och räknade, utan någon som helst fallenhet för det, hur fingrarna kändes när man hanterat det sträva pappret en hel dag, hur man på ett särskilt sätt skulle vika ihop likviden runt en check på pengarna, och adressera kuvertet trots att uppköparen som vanligt glömt skriva ut postnumret till Ala-Härmä.
Jag drömmer om detta just nu därför att jordbruksdebatten rasar, och för att första avsnittet av Mad Men (dvd-box från Sparhallen) kastade mig tillbaka till en tid jag minns, då alla rökte, överallt, män kunde vara hur grisiga som helst mot kvinnor och ändå betraktas som trevliga typer, och när man måhända (åtminstone jag) så på världen med en klarögd nyfikenhet och en tro på att utvecklingen faktiskt går framåt.
Det tror jag kanske inte längre.
