DELA
© Nya Åland

En annan slags frihet

Sällan känner man sig så ensam som när man är den enda som ska stiga av Amorella i Långnäs en måndag morgon klockan 3.20. Där sitter man med sin kasse och ögonen fulla med grus efter det abrupta uppvaknandet den tid på dygnet då kroppen känner allra minst för att gå igång. Man struntar fullständigt i hur man ser ut, vill bara stiga av och komma hem till sängen.
Och så den där känslan av att befinna sig på en helt öde båt. Som hade resten av mänskligheten plötsligt gått upp i rök och man själv är en zombie på en spökbåt för evigt dömd att gå sin rutt fram och tillbaka över Ålands hav.
Att bo på Åland har onekligen sina sidor.
Nattanlöpet i Långnäs är en av de sämre. En av de bättre är närheten till Stockholm där jag lämnade tonåringen i söndags vilket var själva orsaken till att jag satt på Amorella 3.20 på måndag morgon.
Nu börjar hennes nya spännande liv som studerande i storstaden. Själv drog jag hem till katten i Västernäs och fortsätter ölivet här.
Lite avundsjuk är jag nog, det ska erkännas. Avundsjukan gäller ändå mest den där känslan jag kan framkalla från när jag själv flyttade hemifrån. Friheten, staden, studielivet, själva livet som inte verkade innehålla några bekymmer alls. Givetvis fanns det massor med bekymmer också då men vem vill minnas dem?
Nu får jag istället uppleva en annan slags frihet. Efter 22 år med hemmaboende barn, varav sexton av dem som ensam förälder, är det nu bara jag och katten.
Jag behöver inte laga mat, kan steka upp några ägg samtidigt som jag häller upp torrfoder i kattskålen och sedan krypa ner i soffan framför tv:n och äta äggen med ett glas rödvin till.
Jag behöver inte heller fundera över var hon är om sängen i flickrummet är tom på morgonen. Ligger hon inte i sin säng på Kungsholmen vet jag inte om det och behöver följaktligen inte oroa mig.
Jag kan ta det där rödvinsglaset till äggen utan att behöva tänka att hon kanske ringer och behöver skjuts någonstans ifrån.
Jag kan spela den musik jag vill när jag vill.
Jag kan vara uppe om nätterna utan att störa någon som ska upp till skolan klockan åtta.
Till skillnad från när jag flyttade hemifrån kan jag få kontakt med henne och storasystern i Vasa när som helst i princip. Jag kan skajpa med dem om kvällarna och det är nästan som vore de i soffan bredvid mig. Vi kan ju till och med skajpa med varandra samtidigt allihop och kanske lägga till mormor i Närpes, moster i London och kusinen i studielägenheten i Canterbury. Vi kan hålla koll på varandra.
Nej jag känner mig inte ensam. Åtminstone inte ännu och nu har det ju förstås bara gått två kvällar sedan hon flyttade hemifrån.
Visst, det är lite annorlunda men allra mest på ett positivt sätt. Båda mina döttrar har kommit in på utbildningar de vill, båda trivs där de är och med sina liv. Och det gör jag med.