DELA
Foto: Porträtt

Emils varggrop

Med Astrid Lindgrens osvikliga dramaturgiska förmåga glömmer man bort varggropen som Emil gräver.

I kapitlet utspelar sig en av de mest klassiska scenerna i Lindgrens fiktion, nämligen det stora tabberaset i Katthult. Julen förbereds och beskrivningarna av grisen som slaktas, korven som stoppas och enbärsdrickan som bryggs tar all fokus.

Kommandoran snuvar hjonen i fattigstugan på julmat, och Stolle-Jocke gråter och Emil blir så arg att Alfred säger ”Det är farligt å bli så där arg.”

Inte tänker man på varggropen.

Det stora tabberaset i Småland är en scen som ger rättvisa åt varje fattig människa litteraturen någonsin skildrat.

Emil lurar iväg Kommandoran till ett annat kalas och tar med sig fattighjonen till Katthult.

Var går gränsen mellan hyss och godhet? Är det till och med så att riktig godhet ibland kräver civil olydnad? Ja, åtminstone i Astrid Lindgrens version. Fattighjonen äter sig mätta på trettio rätter, och när de tagit slut på ett fat säger de ”nu har jag tagit tabberas på …”.

För inte bara tar all mat slut, det är också nu som kalaset får sitt namn. Det är klart läsarna glömmer varggropen.

Ja, all mat tar slut och som läsare inser man med Alfred och Ida att det här kan bli besvärligt när tjocka släkten är bjudna på kalas några dagar senare.

Så det är klart man glömmer varggropen.

Kommandoran märker att hjonen är försvunna och hon skyndar sig till Katthult. Hon vill kika in genom fönstret, och i jakten på en låda att stå på ser hon en korv uppspetad på en pinne.

Korven ja, den har man som läsare också glömt. Den lade ju Emil som lockbete för vargen, för vilken varg lockas inte av Alma Svenssons potatiskorv?

Kommandoran ”tar ett kliv. Ett enda långt kliv.”

Och så rasar Kommandoran ner i Emils varggrop.

När hjonen skjutsats hem på stora vedkälken (och läsarna vederfarits den stora glädjen när de under en stjärnklar himmel åker kälke ner för backarna) hör Emil vargen tjuta i gropen. ”Han gör ett bocksprång av vildaste fröjd” och han frågar efter sin bysse.

Vi ska stanna där.

Emil gör ett bocksprång av fröjd när han hör vargen tjuta i gropen, och han frågar efter sitt gevär.

Denna dubbelhet som verkar drabba alla jägare då de vädrar byte: Glädje över att djuret finns, och vilja att se till att det inte längre ska finnas.