DELA
© Nya Åland

Du har rätt om låttitlarna, 040.

Det är inte min grej att kritisera medarbetare i tryck, men nu gör jag ett undantag.
Åtminstone två gånger har Nyan publicerat anonyma mess som är riktade till mig, och som jag borde ha fått svara på med en gång i stället för att få läsa dem oemotsagda eller okommenterade i papperstidningen.
Det handlar bara om mitt rykte som musikskribent, men ändå. För en del av oss är sånt viktigt.

När jag recenserade en Manic Street Preachers-platta kom det ett mess om att jag hade fel efternamn på Richie, gitarristen som försvann spårlöst på 90-talet. Men det hade jag inte. Jag kallade honom Edwards, messaren sade att det skulle vara James. Eller var det tvärtom? Hursomhelst så hade vi rätt båda två, men det fick läsarna aldrig veta. Jag läste messet tre dagar senare när tidningen äntligen kom fram till Stockholm, och då var det för sent att gå i svaromål.
Och i morse såg jag ett mess om att jag skriver svenska låttitlar med stor bokstav i början av varje ord, och så gör man bara inte. Messaren har rätt, men jag har förklaringar.
En är att man med stora bokstäver lättare ser när en låttitel tar slut i en mening, och att det är en titel till att börja med. Öppna landskap är toppen, däremot är jag dödstrött på Ulf Lundells låt.
En annan är att jag inte vill sätta citattecken runt låttitlar. Det ser så fel ut.
Och en tredje förklaring är att jag, åtminstone när det gäller musik, har utmärkta engelska tidningar som måttstock. På 80- och tidiga 90-talet läste jag ofta en tidning som hette och fortfarande heter Q. Där skrev man titlar så som jag gjorde nu och det såg bra ut.

Faktiskt är det så att jag varit så ointresserad av svensk musik genom åren att jag inte ens tänkt på titelproblematiken. Varför skriva om Lundells, Dahlgrens eller Winnerbäcks svenska låtar när man kan lista sina favoriter med Richard Hawley, Sylvain Sylvain eller Psychedelic Furs i stället? Med en massa stora bokstäver.
Det har sällan eller aldrig funnits någon på redaktionen som känt för att analysera pop ur ett gement eller versalt perspektiv runt kaffebordet. Däremot har jag haft flera diskussioner med kvällschefen Mårten om när man skall skriva artisters namn med halvfet stil. Hans princip är att soloartister, alltså personer, skall vara halvfeta. Men inte band.
Så här, till exempel: Lou Reed återförenades med Velvet Underground på 90-talet.
Jag skulle skriva: Lou Reed återförenades med Velvet Underground på 90-talet.
Eller, om man ser på artisterna i årets Rockoff, varför skall Veronica Maggio vara halvfet, men inte Hammerfall? Och hur göra med Lena Ph och Orup, som uppträdde tillsammans? Då var de ett band, eller? Ni ser, det blir konstigt.

Mitt lilla försök att förnya det svenska språket tar slut här. När jag i framtiden skriver om ABBAs låt Ring ring så menar jag den svenska versionen.
På engelska heter den Ring Ring.

PATRIK DAHLBLOM