DELA
© Nya Åland

Du får mitt pris, Bradley

Det känns fel att säga att fel låt vann när det är tre afrikanska kvinnor får Nobels fredspris. Det är roligare att sparka uppåt, liksom.
Men jag kan inte komma ifrån att jag hellre skulle ha sett att en annan person få priset – Bradley Manning. Ni vet, han som följde sitt samvete, läckte uppgifter om godtyckliga amerikanska dödsskjutningar i Irak och nu sitter inlåst och isolerad från omvärlden i en cell på militärbasen Fort Leavenworth. Som journalist menar jag rentav att det är ens skyldighet att tycka att Bradley Manning borde få priset.
Journalister är duktiga på att avkräva andra på ansvar – politiker, tjänstemän, förbundskaptener. Kanske är vi inte fullt så bra på att se oss själva i spegeln, ställa frågan om vad vi själva har för ansvar. I fallet Bradley Manning finns det all orsak att ställa den här frågan.

När Irakläckorna i fjol
släpptes genom Wikileaks kastade sig medierna som hungriga vargar över materialet. Spaltmeter skrevs, lösnummer såldes. Rapporteringen var möjlig endast på grund av att en amerikansk soldat tagit en personlig risk och avslöjat massiva missförhållanden. När CIA-hundarna nosat fram läckan fanns det ingen som stod bakom honom. I stället får han räkna med att tillbringa största delen av sitt liv bakom lås och bom.
Vad gör medierna nu? Visst har det rapporterats om de tortyrliknande förhållanden som Bradley Manning utsatts för. Det har säkert också skrivits ledare.
Men kampanjen, drevet och megafonerna – de har lyst med sin frånvaro, trots att alla moraliska alarmklockor skriker efter uppmärksamhet. Om det hade varit frågan om en egen läcka hade han eller hon försvarats ända in i rättssalen med meddelarskyddet som motivering. Nu har det varit tyst.

En liten åländsk lokaltidning är kanske inte den aktör som ska utkräva den amerikanska staten på ansvar, men också en lokalreporter har all orsak att reflektera över grundproblemet: vilket ansvar har journalisten för sina källor?
Det behöver inte handla om världspolitiska frågor. Ett konkret exempel, som uppmärksammats i Sverige, är alla de intervjupersoner som får utstå spott och spä i kommentarfält på nätet till följd av frispråkiga uttalanden. För mig som journalist är intervjupersoner som vågar breda ut texten det bästa som finns. Men hur rör de reaktioner, som den intervjuade kan komma att möta efter att texten är publicerad, mig?
Det må bara ett mikrostrå till en megastack, men jag vill ändå få det sagt: Bradley Manning borde få fredspriset. Om inte denna gång så nästa.

Jens Finnäs