DELA

Drömsemestern

Har du upplevt din drömsemester? Eller håller du på att planera den? Kan man ha mer än en drömsemester här i livet?
Jag som aldrig semestrar utan bara reser ändå kan inte svaren. Men det finns svar på frågor om semester, hur par, äkta eller mindre äkta, planerar sina semestrar. En hotellgrupp har gjort en enkät bland en massa par i Europa och kommit till att kvinnorna bestämmer var man skall bo och männen betalar restaurangnotan.
Det är ganska välfördelat, tycker jag. Men det sägs inget om vem som betalar hotellräkningen.

Och det finns klara luckor i svaren, åtminstone de svar som redovisas i pressmeddelandet.
Hos irländska par är det kvinnan som beslutar om semestermålet i 25,7 procent av fallen och mannen i 2,7 procent. Betyder det att man i 70 procent av fallen kastar tärning? Eller är man helt överens?
40 procent av alla gifta svenska par i enkäten har inte varit på bröllopsresa. Inte jag heller, vad jag minns. Eller maken, vad jag vet.

Tillbaka till Irland. Huvudansvaret för försäkringar och semesterkassa ligger i 39,2 procent av fallen hos kvinnorna, i 25,7 procent hos männen.
36,4 procent av de italienska männen betalar restaurangnotan. Kvinnornas andel är 9,1 procent.
Det här gör mig riktigt nyfiken. Jag skulle väldigt gärna höra till den resterande 54,5 procenten, som tydligen slipper betala. Frågan är bara hur de bär sig åt.
Och svenskarna är som vanligt hederligheten själv. 86,7 procent av männen, på semester med sina respektive, betalar notan.
Och så ytterligare en pikant information: av irländarna har 80 procent av paren grälat om var de skall bo.

Drömsemestern då? Färre än hälften av de spanska paren skulle låta partnern planera drömsemestern. Riktigt intressant är det i Danmark, där 86,7 procent hellre skulle låta et ex planera drömsemestern än den nuvarande partnerna medan bara 73,6 procent skulle ge ansvaret till partnerna för dagen.
Just det. Jag får det inte heller att stämma. Det måste med andra ord finnas minst 160 procent danska par.

Jag då? Jag låter maken bestämma och betala. Men jag bestämmer själv om jag följer med. Hittills har han förgäves tjatat om en jorden runt-resa. Men nu håller han på att få mig med på tjurfäktning. En äkta.
Hittills har jag upplevt bara en mänsklig dylik, utanför muren till Aigues Mortes (la Petite Camargue). Unga killar rusade fram till tjurarna, gjorde grimaser och sprang sedan undan med tjurarna efter sig. Så vitt jag kunde se kom ingen till skada.
Nu skall det bli mer i Ernest Hemingways anda. Eller i humanistisk anda, om man håller sig till talesättet ”Intet mänskligt är mig främmande”.
Frågan är om jag vågar ge mig in på humanismen.

Harriet Tuominen