DELA
© Nya Åland

Döden döden döden

Visst är det så. Astrid Lindgrens inledningsord vid de dagliga telefonsamtalen med en syster har blivit klassiska.
De sa ”döden, döden, döden” för att ha ämnet avklarat. Så kunde de prata om annat sedan. Om roligare saker.
Men den goda Astrid har också sagt en annan genomklok sak, ungefär så här:
– Som gammal drabbas man av sjukdomar och krämpor. Det är för att det ska bli lättare att skiljas från livet en dag.

Döden kan man bära inom sig som en skatt i djupet av sitt hjärta, en hemlig röd rubin. Har man blivit sams med sin död är man sams med sitt liv. Tror Inga Heller.
I fredags kväll vandrade hon runt i regn och rusk på Lemlands kyrkogård. På nästan alla gravar fladdrade levande ljus. De skiftade i gult, orange och rött medan skymningen kall och grå sänkte sig omkring ljushavet och de tigande stenarna.
Parkeringsplatsen var nästan full med bilar. Överallt i mörkret fumlade folk med ljus och tändstickor, eller elektriska ljus, lyktor och gaständare. Allt var svårantändligt i snålblåsten.

Överallt tänkte folk på anhöriga som gått bort. På saknaden. På gemensamma minnen. Och förhoppningsvis också på sina egna liv.
– Vi dör bara en dag. Resten av dagarna lever vi, har prästen Maria Båsk sagt.

Invid stenen för avlägsna anhöriga nära kyrkan södra vägg fladdrade 16 ljus och fler blir det undan för undan.
På norra sidan om kyrkan finns författaren Joel Petterssons grav. Han får ett ljus och vi minns ett par citat från hans flitigt fladdrande penna:

Kyrkogården: Har färdats förbi kyrkan och kyrkogården där svarta och vita gravkorsen stå med utspärrade armar, hand i hand liksom uppställda till ringdans liksom, en ringdans som aldrig blir av när ingen vågar klämma till med att börja röra på benen. (Ur ”Jag har ju sett” sid 171)

Där ser du hela mänskligheten framför dig som ett stort växande träd. – Du är bara ett litet, litet löv på det stora trädet mänskligheten. Och det goda du gör och strävar mot, det sedliga och sanna du vill, det går till trädet, till stammen, till världssjälen. Det är bara dina kroppsceller som går till jord när de är förbrukade. Du blir så glad, så glad, när du erfar allt detta. Och ditt innersta uppfylles av en besynnerlig kärlek till alla de årgångar löv som förut har levat på mänsklighetens stora träd, men som fallit ner och förmultnat. Aj, aj – en sådan mängd kors och gravstenar det finns på din hembygds kyrkogård. Och så många, många tusenden gravkors som redan fallit ner och förmultnat. (Ur samma bok, sid 172 -73)

Det goda du gör det går till världssjälen. Det är bara kroppcellerna som går till jorden …
Vem kan säga det bättre än allas vår Joel?
Nu är det måndag. Dags att ta itu med första dagen på resten av våra liv.