DELA
© Nya Åland

Döden, döden, döden…

I dessa dagar skulle man kunna ha som standardfråga:
– Hur reagerade du på julkortet från Enebergs begravningsbyrå – och jag ska säga dig vem du är…
Så olika vi reagerar på denna hälsning direkt från dödsriket.
Mormor, 98, skrattade hjärtligt, Gunilla 53, blev fly förbaskad.
– Jag måtte vara rätt lite omtyckt, jag fick bara julkort från en gammal faster och så från Enebergs begravningsbyrå, sa Moa, 29.
Ett gammalt par i Mariehamn lär ha yttrat:
– Vi svarade att ”jo, tack tack, vi kommer nog snart”.

Vi vill inte bli påminda om vår dödlighet. Men blir vi så rädda att vi blir ilskna?
En annons i tidningen upplevs mer distanserat, ett julkort kommer väl nära. Kanske är det lagom avstånd med en annons i kommunbladet. Jodå, den nya begravningsbyrån Nocturne annonserar i senaste Brändöbladet.
All reklam är positiv reklam. Det skulle vara intressant att få veta om Enebergs faktiskt ändå inte vinner på tilltaget i längden. Denna begravningsbyrå har ju varit på allas läppar denna vinter. Även om det fällts en hel del negativa omdömen, så lär omnämnanden i sig vara positivt för all affärsverksamhet. Något för Handelsläroverket att forska i kanske?

Klassiskt numera är Astrid Lindgrens dagliga telefonsamtal med systern som inleddes med orden:
– Döden, döden, döden.
Så var det avklarat.

Men tänk om döden inte fanns då? Tänk om vi skulle leva i evighet? Hur skulle det bli?
Det värsta är att döden är så nyckfull. Dyker upp när man minst anar det.
Döden hålls på avstånd mer och mer. Folk tar sig inte tid att sörja. Allt fler begravningar sker i familjekretsen. Det ska gå snabbt och smärtfritt att säga adjö. Så är den människan glömd. Att arbetskamrater och kompisar från porslinsmålarklubben kanske också behöver säga farväl och också bearbeta sin egen dödlighet räknar man inte med.

Intresset för att få nekrologer skrivna i lokaltidningen minskar också. Det är synd. En nekrolog, ett minnesord, är ett sätt att hedra den som gått bort genom att berätta om personens liv och synliggöra livsvalen.
– Varför tog Gud min faster i förtid, undrar Kajsa, 31.
– Håller du Gud för ansvarig för döden så ska du väl hålla Gud ansvarig för livet också. Det fina är att man kan tacka för att en människa fått livet, i stället för att anklaga Gud för att livet tagit slut.
– Döden har jag inte varit med om. Det blir allt ett spännande äventyr att dö, sa Peter Pan.
– Livet är den tid det tar för mig att dö, sa en okänd tänkare.
– Döden är kanske det bästa som händer oss. Någonsin. Sa Kalle, 77.

Så en historia
från en film, där två piloter sitter i en cockpit.
– Är du inte rädd, frågar den unge piloten.
– Nej. Gud skyddar mig fram tills dess min sista dag är kommen, svarar den äldre piloten.
– Och när din sista dag är kommen?
– Då kan ingenting rädda mig.