DELA
© Nya Åland

Dikt gick hem i HFD

Nya Åland vill publicera namn på avlidna i en enkel listform på familjesidan med jämna mellanrum. Detta förekommer i bland lokaltidningar i Sverige, har familjeredaktörn noterat.

Hon undersökte saken på Åland, men stötte på motstånd. Förvaltningsdomstolen sa också nej.

Anledningen angavs vara skydd för det personliga privatlivet.

Nya Åland vill publicera namnen för att hedra de avlidna. Det är ett sätt att se människan, att inte låta något försvinna i anonymitet, vi vill hjälpa andra att bry sig, vi vill betona att vi alla är del av samhället.

Offentliga register är våra register, tycker vi, som tidning.

Det är våra skattepengar som de administreras med. Det är våra register.

Så, trött på argumenten, skriver Inga Heller en dikt till Högsta förvaltningsdomstolen i Helsingfors. Allt har redan sagt i saken, tycker hon. Vad hände sedan? Det tar mer än två år. Men sedan: Hon fick rätt!

Så här:

Vad en människa kan heta

det får vi alla veta.

Hurdant liv någon behaga leva

det får vi i bladet läsa.

Men när någon från livet går bort

då är informationen av annan sort.

Det är känsligt att leva, det är känsligt att dö,

det är känsligt att veta att någon har funnits.

Det att känsligt för andra, det är känsligt när allt blir fel,

det är känsligt att döden tar människor ifrån oss.

Det är känslig information när någon är borta.

Det bästa vore om aldrig någon dog.

Man kan dö på konstigt sätt

man kan dö som alla andra,

ändå hör det till vett och rätt,

att tiga ihjäl döden för andra.

Det är känsligt med namn – men inte på nät eller i katalog till telefon.

Det är känsligt med död – men inte i kyrka, där läses alla döda upp – livet är ett lån.

Hur ska vi hälsa på sörjande fru med barn

om vi inte vet vad familjen drabbats av?

Hur ska vi våga leva och hur ska vi våga dö,

när döden göms undan som blommor i snö?

Hur ska en människa kunna vara människans bästa vän

om vi inte vet om människan – och vännen – lever än?