DELA
© Nya Åland

Det vill jag aldrig se igen

Det året jag tog studenten (1983) var inte ett bra modeår.
Behöver jag säga axelvaddar, grälla pasteller och markerade midjor?
De enda människor som kan ha något positivt att säga om 80-talsmodet måste vara födda minst 20 år senare och tycka att det är lite retrogulligt, eller tillverkare av hårspray och styling-produkter för mycket höga hår.

studentfotot står en flicka med lockigt (!!) hår, mintgröna (!) högklackade (!!) skor, vita byxor (helt ok), en fluffig vit skjorta (nåja), samt ett smalt mintgrönt (jag kräks) bälte. Det är enda gången i mitt liv jag färgmatchat skor och bälte.
Strax efter denna jämmerdal av usel smak (och då såg ändå mina mer modemedvetna klasskamrater mycket värre ut), flyttade jag till Stockholm för att jobba, klippte håret kort och färgade det knallrött med henna, och gav upp kläder i andra färger än svart under de kommande åren. Typ.

Om man (som jag då) hade som mål att se lite världsfrånvänd och svår ut, förde det åtminstone med sig att jag missade de värsta excesserna i modets fluktuationer. Jag har blott och bart min musiksmak och mitt grundliga föräldrauppror att tacka för att jag aldrig, aldrig klädde mig i frillig skjorta, kort kavaj med stora axelvaddar och lite käckt pirataktiga byxor, alla i inbördes stridande neonfärger.

Varför pratar jag om detta nu?
Jo, jag bläddrade igenom lite gamla fotografier, och kom på en bild av min olycksaliga yngre syster M. Hon var, och är, söt som en sockersmula, blond, med gropar i kinderna, och så, så ung. Men hennes hår står ungefär en meter rakt upp, och krävde timmar av hårt arbete. Hon blickar fram ur lager av ljusblå ögonskugga, och kläderna… Nej. Vi pratar inte om det.

Snälla, kan vi inte bara bränna upp alla minnen av 1980-talet, och låtsas att det aldrig hände?
Eller så vältrar vi oss i skammen att vi lät någon lura oss att tro att allt detdär som vi hade på oss på något sätt var snyggt. Jag utmanar er, bästa läsare. Skicka in riktigt maffiga bilder av era utstyrslar på 1980-talet, så hänger vi ut oss allihopa, och jag lovar visa min studentbild.

Är det någon som tror att vi är smartare nu? Titta på ett avsnitt av Project Runway, och se med vilken religiös iver deltagarna diskuterar den ena löjliga accessoaren efter den andra. Säck och aska börjar kännas fint. Och tänk på att det bara är ett drygt år sen en våg av begär efter sparkdräkter för vuxna svepte över oss, efterlämnande högvis av onepiece för Emmaus att ta vara på.

Nina Fellman