DELA
© Nya Åland

Det var hans muskler jag föll för

Har ni läst kärlekshistorierna som Nyan publicerat? Det där paret som träffades på posten, och det där paret som spanade på varandra i armén. Det är roligt att läsa om hur par träffas.
Och så är det uppmuntrande att påminnas om att folk inte bara skiljer sig. De träffas också.

År 1994 var jag sexton år. Jag var som sextonåringar är mest, men väldigt mycket okysst (jag övade på tomater, för det stod i Frida att det var bra att öva kyssar på tomater) och väldigt mycket … tonåring. I slutet av sommaren deltog jag i ett stort familjeläger som samlade människor från hela Borgå stift, också, till exempel, ålänningar.
Då man är sexton och befinner sig på ett kristet familjeläger, är det inte, kan jag avslöja, lovsången som är det viktiga. Vem man står bredvid under lovsången är betydligt viktigare. Särskilt om han heter Svante och har lägrets läckraste solbränna.

Svante var lägrets snyggaste kille. Dessutom var hans föräldrar missionärer, och sånt smäller högt i de här kretsarna, som ni förstår. Svante var brunbränd, hade lockigt hår, var lite blyg och kunde spela volleyboll som ingen annan. Å herregud (fast det sa vi inte).
Svantes kompis hette Fredrik. Han spelade gitarr. Mycket mer än så noterade vi inte angående Svantes kompis.

Men så kom den där eftermiddagen då vi, ett större gäng fnittrande flickor, fick för oss att känna på Svantes magmuskler. Vi gick fram till Svante (och Svantes kompis, men honom såg vi knappt) på volleybollplanen och framförde vårt ärende.
– Vi vill känna på dina magmuskler.
Då, i en eufori av helighet blandad med undertryckt och samtidigt uppvaknande sexualitet, kändes det logiskt.

Så vi, en grupp på sju fnittrande tjejer, kände på Svantes magmuskler.
Ärligt talat var de inte så häva. Men det kan hända jag missminner mig, för det som hände därefter satte agendan för resten av mitt liv.

För att vara artiga ville vi, sju fnittrande tjejer, också känna på Svantes bleksiktiga kompis magmuskler.
Det var nu det magiska hände.
Svantes oansenliga kompis hade betydligt mer imponerande magmuskler än Svante.
Hm, tänkte jag. Var det Fredrik han hette?

I år har vi varit gifta i sjutton år.

(Och om ni, liksom mitt sextonåriga jag, häpnar över muskulaturen, kan jag avslöja att två timmars trumpetspelande om dagen gör mycket för magrutorna. Så egentligen är det här inte en berättelse om hur jag och min man och jag träffades, utan en reklamkampanj sponsrad av Mariehamns ungdomsorkester.)

Karin Erlandsson