DELA
© Nya Åland

Det var för bra för att vara sant

Jag ska inte göra en serie av mitt förhållande till elgitarrer men nu påstår kvällschefen att det är min tur att skriva spalt, så…
Häromveckan nämnde jag att jag sålde en av mina drömgitarrer på nittiotalet. För något år sen fick jag för mig att leta reda på den gitarren igen. Problemet var att jag inte hade någon aning om var i Finland den hamnade 1995. Så jag lade ut en köpesannons på en finsk musiksajt.
Medlemmarna hade roligt åt min längtan men ingen hade något att sälja. Jakten fortsatte på nätet. Jag hittade ett par på Ebay men antingen ville ägaren inte sälja utanför Nordamerika eller så skulle gitarren ha blivit vansinnigt dyr när den tullats in.

I fredags for jag till Danmark för att fira en bekants femtioårsdag. På lördagen hade jag några timmar över och vad gör man då om man är i Köpenhamn? Går till en gitarrbutik, förstås.
Jag hade hittat en sån som heter Woodstock Guitars. På deras sajt fanns det en bild av en gitarr som såg ut som den jag letat efter. Det var en bara koreansk eller kinesisk kopia. Å andra sidan kostade den bara en bråkdel av vad originalet skulle kosta. Inte för att jag behövde den, men provspela kan man väl alltid?.
Jag kom in i butiken och såg den på väggen. När jag gick närmare tyckte jag att det var något som inte stämde – till exempel priset. Den kostade runt 14.000 danska kronor, på tok för mycket för en kopia.
Det var ingen kopia. Det var precis den gitarr jag drömt om. En Gibson Les Paul Custom, med guldfärgade stämskruvar och mikrofonkåpor. Min gitarr var byggd 1988, den här var ett år yngre. Med åren hade den vita färgen gulnat, nu var den närmast gräddfärgad.
– Allt är original, sade killen bakom disken.
Väskan då? Är den brun med rosa foder och täcke på insidan?
– Det är den.
Räknat i min valuta kostade den knappt tvåtusen euro. Väldigt mycket pengar. Men ändå relativt billigt.
Det här kändes för bra för att vara sant. Jag pluggade in den i en förstärkare och spelade en stund. Den lät så bra som jag kunde få den att låta. Inget strängrassel. Stämningen höll bra från första till tolfte bandet.
Jag tog gitarren till disken och sade okej, en sån här har jag letat efter och priset är bra. Jag var på väg att ta fram plånboken när försäljaren sade:
– Det är en grej du bör veta. Halsen har gått av uppe vid huvudet, men det är professionellt reparerat och det hörs inte.
Jag såg skymten av en liten, liten spricka som som ringlade sig fram över halsen.
Det var som om all luft gick ur mig. Halsen är Gibsongitarrernas akilleshäl. Lutningen på huvudet är sån att de lätt går sönder om de landar på golvet och när det hänt halveras (allra minst) deras marknadsvärde, hur snyggt reparerade de än är. Jag stod länge, länge och tittade på sprickan och resten av gitarren. Och så sade jag nej, det här måste jag fundera på. Och så gick jag därifrån.

Festen?
Jo, den var kul. Men gitarren blev mitt starkaste reseminne.

Patrik Dahlblom