DELA
© Nya Åland

Det trodde inte ens jag

Det är nästan inte sant.
Jag skrev om stolparna i min backe senast. Stolparna som varnade för gropar mitt i gatan och som gjorde vår framfart på Skrakvägen mycket försiktig.
Det har hänt förut att jag har skrivit om Skrakvägen. En gång för många år sedan var backen full av snö, som började smälta i vårsolen så vi mer eller mindre körde fast – snödjupet var påtagligt. Jag skrev om detta nya spännande inslag i tillvaron och följande morgon var tekniska verkens gubbar där och snön försvann i ett huj.
Den här gången väntade man inte ens till nästa dag. Faktum är att någon måste ha läst min spalt innan den gick i tryck, för stolparna var borta och hålen igenfyllda redan när jag körde hem från jobbet samma eftermiddag.
Välskött kommunikation eller dataspionage?
I vilket fall som helst är jag mycket nöjd.

Det finns ytterligare en liknande händelse: lyktstolpen vid garageinfarten.
För ett antal år sen blev den trött, inte stolpen men lampan. Ibland lyste den, ibland inte. Så jag skrev om den. Bums lyste den.
Så var den mörk igen. Jag skrev. Den lyste!
Tänk att en lyktstolpe kan läsa!
Fullt så avancerat var det inte. Det var grannfrun Maggie, som vi så att säga delar stolpen med, som hade noterat samma mörkläggning och som hade tagit kontakt med stans gubbar. Som snabbt var på plats, men som efter ett par utryckningar konstaterade att lyktan var slut och måste bytas ut. Sen dess har den lyst.

Folk har så lätt för att klaga på allt möjligt och mest på stan, för det är legitimt på något sätt. Och jag är bara nöjd. Nöjd med hur gräset klipps och hur gatan plogas. Måste vara litet naiv.
Och så älskar jag planteringen runt fontänen nedanför stadshuset.
Det finns fler önskemål/ uttalanden som har slagit in. För en tid sedan läste jag gamla protokoll från fiskarförbundet och slogs av hur envetet fisket arbetades upp i decennier – det ordnades uppsamling av fjällfisk, byggdes ishus och man kvalitetsmärkte saltströmmingen så ingen skulle lockas att sälja härsken strömming – för att sedan mer eller mindre försvinna på några år.
– Någon borde skriva om det åländska fiskets uppgång och fall, sade jag till en som i likhet med vår familj gillar strömming och andra lokala fiskar.
Vad händer? Bums kommer Nils Storå ut med en bok om trålfisket och jakt- och fiskemuseet ordnar en utställning. Kan man mer begära! Vågar man mer begära?
Vad det än blir så tänker jag aldrig önska högsta vinsten på lotto (inte högt i alla fall), det skulle vara så pinsamt att inte komma på något bra svar när jag blir intervjuad om vad jag skall göra med pengarna.
Vad gör folk med sina pengar? Berätta, ni som har!