DELA
© Nya Åland

Det sunda förnuftet och praoparadoxer

Går du vilse ibland? Det gör jag. När jag ska fråga om vägen, övar jag det i huvudet fem gånger. Minst. Om konversationen inte följer planen får jag panik. När de pratar otydligt och jag frågar vad de säger, ger jag upp efter tre ”va?” och hoppas de inte ställt en fråga.

Då undrar man varför jag gjorde prao på en tidning. Där man ska prata med främlingar, ställa frågor och stå på sig. Ni vet, de där sakerna jag drar mig för.

Efter en dag i journalistikens värld hade jag redan recenserat en film innan dess premiär, försökt vinna över isen i kampen om balansen – med systemkameran i handen – och nästan sprungit i väg från en intervju utan viktiga uppgifter. Det sistnämnda hände faktiskt senare i veckan. Även om det inte låter som den mest lyckade dagen var den intressant och rolig.

Okej, jag trillade nästan några gånger, det var jättekallt och jag satt i tio minuter och övade innan jag intervjuade någon. Men jag föll aldrig omkull, fick inga köldskador och intervjun blev gjord.

Nu har jag upplevt fem dagar på Nyan. Det är så prao funkar. Vi kontaktar de vi vill jobba med, kommer dit på bestämd tid och jobbar fem dagar. Det låter som kort tid, men mycket hinner hända.

Under min tid på Nyan fick jag uppleva pressvisningar, utryckningar, intervjuer och mer. Det lärde mig en del om journalister. Ännu mer om icke-journalister.

Tänk dig att du ser någon med kamera runt halsen, anteckningsblock i handen och pennan i högsta hugg. Hur reagerar du?

1. Du går fram och pratar med dem.

2. Du håller ögonkontakt och säger hej.

3. Du kollar ner i marken och ökar takten.

90 procent valde 3. Resten ljög.

Jag skulle hitta ”Dagens ålänning” några dagar. En av dagarna tog det en timme innan jag hittade någon. Alla kollade på mig surt, svarade nej eller sprang förbi. Jag hann knappt säga hej innan de sagt nej.

Jag vill inte döma er som kollat snett på en journalist. Det har jag också. Jag förstår att du inte alltid vill bli intervjuad. Men säg inte nej och spring iväg innan jag sagt hej. Om du är stressad, säg förlåt och att du inte har tid. Annars, lyssna på min fråga innan du säger att du inte vill.

Nu låter det här som en dålig vecka, men det var helt tvärtom. Jag fick skriva nästan hela dagarna – något jag älskar, hoppade ur min bekvämlighetszon och blev förtrodd egna uppdrag. Kan det bli bättre?

Förhoppningsvis är inte det här ett tack och hej från mig – utan ett på återseende.

Anna Ivarsson (prao)