DELA
© Nya Åland

Det som vi inte fick lära oss i Södersunda

Hur hamnade jag här?
Med det menar jag inte att jag missade de två sidorna i folkskoleboken som handlade om hur barn blir till. Det uppslaget läste nog alla elever i min klass i Södersunda frivilligt. Jag tycker mig minnas att boken hade ett grönt omslag och spiralrygg, antagligen för att konservativa lärare i Österbotten skulle kunna riva ut sidorna 42 och 43 innan eleverna fick böckerna i sina händer.
Vi väntade med spänning på att vår lärare skulle komma till det kapitlet. När dagen kom sade han något väldigt kortfattat, typ ”det här får ni läsa själva”, och så gick han raskt vidare till mindre kontroversiella ämnen.

Jag lärde mig inte sida 42 och 43 utantill, men minns enkla teckningar av en naken man och kvinna. Kanske låg de under ett täcke och gosade. Detta skulle tids nog producera nya skolelever.
Det som varken boken eller läraren sade något om var förspelet och efterspelet. Alltså hur den där mannen och kvinnan blev ett par till att börja med. Och hur det gick sedan. Skilsmässa efter fem år? Fanns det delad vårdnad på 70-talet?
Att skaffa barn var inte prio ett, inte i tonåren och inte sedan heller. Att bli ihop med någon och få det att hålla var svårt nog.
Den akuta lyckofasen vid förälskelse var kort. Ett tag kunde man skjuta framtiden åt sidan, låta bli att tänka att hon och jag kanske inte har så mycket gemensamt och att vi är på väg åt olika håll i livet.
Och gnistan som fanns där till att börja med kunde bara försvinna, utan att någon av oss förstod varför.

Det här skulle vara en glad spalt om kärlek men det där var inte kul.
– Skriv om hur fint det är att vakna upp på morgonen och se flickvännen bredvid dig, föreslog en medarbetare.
Men det är ju det jag inte gör. Vi är särbos.
– Du kan väl skriva om alla groupies du hade när du var rockmusiker, sade en annan redaktör, tydligen på allvar. Då ryckte chefredaktören in till mitt försvar:
– Patrik var inte sådan.
Det stämmer. Så mycket kan jag säga att min kärlek till musiken saboterade ett par förhållanden. Jakten på skivkontrakt och chansen att få ge sig ut på turné, och sedan faktiskt skivkontrakt och turnéer, var viktigare än allt annat. Så viktigt att jag inte kunde tänka mig käppar i hjulet i form av ett nio till fem-liv på en gemensam adress. När det scenariot närmade sig drog jag mig undan.
Nu blev det visst dystert igen.
Okej, jag har faktiskt en fantastiskt rolig historia om en musiker som inte kunde hålla fingrarna i styr på turné. Men när jag tänker efter passar den inte här och inte någon annanstans heller.

Så hur hamnade jag här, i en spalt om ett ämne som jag aldrig förstått mig på?
Säg det. Nu skrev jag den i alla fall.