Det kom ett brev från presidenten
Först kom Anna med ett jätteleende på läpparna och kuvertet i handen. Strax bakom trängdes två-tre andra, med samma leende. Förväntan låg, helt uppenbart, i luften.
Jag förstod att något var på gång. Anna lyckades pressa fram sitt ärende utan att för ett ögonblick tappa en procent av sitt leende:
– Du har fått brev från presidenten!
Jodå siddu, det var en inbjudan för mig och min fru Linda till självständighetsbalen på slottet i Helsingfors. En stor ära, förstås. Men också stora problem.
Jag har förstått att ett nej tack inte är att tänka på. Det vore en förolämpning mot president Halonen, staten Finland och våra läsare vilka jag representerar på balen.
Så det var bara att sätta igång med de logistiska problemen. Flyg och hotell var ingen match. Efter en del planerande var också barnvakten fixad (det tar dock två resor till Sverige för att Signe ska kunna vara hos farmor och farfar).
Så återstod det bökigaste: kläderna.
Linda hade från första minut kartlagt varenda kvadratmillimeter av internet för att hitta sina alternativ och hade spelplanen klar.
Värre då för mig. Visserligen är själva klädvalet lätt. Högtidsdräkt är påbjudet, och när jag varken är militär eller äger en folkdräkt är det frack som gäller. Någon sådan äger jag dock inte.
Hyra eller köpa? Hyra, det tar ytterligare resor till Stockholm för utprovning, hämtning och återlämning. Och det finns faktiskt prisvärda frackar att köpa.
Så vi åkte till Ropsten en tidig lördagsmorgon. Väl framme fick vi trängas med fem blivande brudar bland klänningar och frackar, sjalar och lackskor. Linda hade som sagt koll och hennes långklänning klarades av snabbt.
Sedan var det min tur. Det gick förvisso till slut, men pingvindräkten (det är inget skällsord, det står till och med ”penguin suit” på lappen i min amerikanska frack) och jag känns inte som en match made in heaven. Jag har liksom lite svårt för kavajer som slutar vid naveln, det känns inte rätt.
Nu återstår att lära sig baletiketten. Helst vill jag ju inte gå fram till presidenten, framför tv-kamerorna, och göra bort mig – det räcker med pingvinutstyrseln.
Men trygg i förvissningen av att fru Fellman kommer att guida mig rätt, hon har ju trots allt varit på partyt två gånger tidigare, känner jag mig rätt lugn.
Att jag sedan kommer gå runt som om jag har nackspärr i den extremstyva skjortkragen och förmodligen halka och slå ihjäl mig i de ruskigt hala skorna är en annan femma…
