Det hänger på örhängena
De där sista minutrarna innan du kommer i väg tar alltid så orimligt lång tid, klagar den annars så kärvänlige gobbin.
Inga Heller förstår vad saken gäller.
Det finns viktiga ting att tänka på, nämligen, sånt som han inte begriper sig på.
Det kallas örhängen. Och det ska matcha både humör och klädsel. Sånt tar lite tid.
Inga Heller har upptäckt att de allra bästa souvenirer att ta med sig från resan är just örhängen.
De är rätt små och tar alltså liten plats i resväskan.
De är billiga, relativt sett i alla fall, de är en hantverksprodukt, oftast förfärdigad av en kvinna och det är det ju extra roligt att få gynna dem – och – det är roligt med roliga örhängen.
En dag för ett par veckor sedan bestämde Inga Heller sig för att sortera upp skrinet med örhängen först. Hon lade upp dem två om två.
Tre favoritområden vad gäller inköpen märkte hon genast. Det var impulsköp från cykelsemestrar, inköp från Barcelona och inköp från Butik Unik – omsorgsförbundets butik i Mariehamn som säljer hemslöjd av olika slag (finfint hantverk, till låga priser).
Här är sista paren ut ur skrinet:
Där är paret med hundhuvuden, långhårstaxar, köpta i Ystad av en kvinna som var keramiker.
Där är renarna som dinglar så fint. Från Piteå.
Där är de där två lurviga i ull med en vit pärla i mitten, köpta på Dagö för 1,50 euro paret. Lokalt kreativt kvinnligt hantverk, så det bara visslar om det.
De små bärnstensbitarna från Tallinn.
Det finns ett par lätta ljusbruna fjädrar också. Tillverkade från ett Lettlandstjej, boende på Åland.
Där är de fina som tillverkats av pappersremsor som virats i varv på varv och lackats. Hantverk är det säkert, vilket kön som ombesörjt pillet, vet man inte, antagligen en kvinna. Det lär ju vara så att kvinnor är bättre på det där finmekaniska. Men man vet inte så säkert.
Ett par örhängen som ser ut som fyrar gjorda i åländskt trä är tillverkade av Peter Lindberg.
Där är två röda hackspettar på varsin pinne, ett fantastiskt örhänge, fått av en kompis.
Där ett par som ser ut som lakritsbitar i vitt och svart i ränder. De måste vara från Barcelona, precis som de som ser ut som dragkedjsflärpar, de som är som tomma fotoramar och de som är fotoörhängen, med små bilder som ska sättas i vardera örat. Barcelona är ett extremt kreativ stad. Det märks på örhängena.
Där är två före detta skrivmaskinstangenter från Varberg konsthall, tillverkade av en kvinna.
Det är ett N och ett U. Det gäller att sätta bokstäverna i rätt öra.
Efter besöket i konsthallen vart hon så inspirerad så det bidde en liten örhängesdikt:
Jag vet inte längre vad som är upp.
Och vad som är ner.
Jag vet inte vad som är ut.
Och vad som är in.
Men här står jag.
Mitt emellan N och U.
Alltså NU.
