DELA
© Nya Åland

Det gråa och det mystiska

Varje dag när jag cyklar hem från jobbet svänger jag av en skogsstig för tidigt. Varje gång tänker jag att den här gången ska jag banne mig göra rätt. Varje gång försöker jag titta efter huset som skymtar på andra sidan skogsdungen för att kunna avgöra att det är rätt stig, och varje gång tror jag att jag har gjort detta, tills jag kommer ut på andra sidan och upptäcker att hemmet inte är där, i dag heller. Och svänger snabbt om i hopp om att ingen sett mig, den här gången heller.
Det här kunde man ju tycka är rätt dumt, eller i alla fall ett rätt trött och slarvigt beteende. Jag kunde försvara mig med att jag är på väg hem från jobbet varje gång det händer och att jag därför, naturligt nog, har satt hjärnan på autopilot när den för tillfället inte behövs. Jag kunde säga att jag faktiskt tänker en hel del, innan jag slutar jobba.
Men det säger jag inte. Nej, faktum är att stigen ändrar utseende innan jag svänger in, varje gång.
Lite som promenaden en kväll då jag gick på grusgången mellan träden på esplanaden. Jag tittade ner och upptäckte att det glittrade på marken. Tittade upp, det glittrade i träden också, drog slutsatsen att det hade regnat. Men så gick jag vidare och märkte att det fortfarande glittrade, böjde mig ner. Gungade fram och tillbaka. Det som glimmade låg kvar, oberoende av vilken vinkel jag betraktade det. Jag plockade upp lite grus och lyckades till slut extrahera det mystiska från det gråa. Vände på det. Det var inte en sten som blänkte av regn, det var glitter. Jag steg upp och fortsatte gå. Det låg i ett jämnt lager ett par meter framåt, sedan slutade det. Några meter senare började det igen. Som om någon hällt ut det omsorgsfullt på gruset.
Det var antagligen någon som hällt ut det på gruset, tänker ni då. Knappast ens omsorgsfullt, utan i farten, på väg till krogen efter att ha grävt i lillasysters pysselkorg under förfesten. Ni vet vem som gjorde det, tänker ni, och lyfter telefonen för att messa Nyan. Gör inte det, säger jag.
För så var inte fallet, inte här heller. Det är som spegelsalen i Jakobstad där vi dansade. Den hade fönster som inte stämde mot gatan. Den vände sig ut och in under tiden man gick upp för trapporna. Faktum är att det finns mystiska saker som händer. Det glittrar på marken i Mariehamn. Det finns stigar som byter plats. Det finns fönster som inte visar verkligheten i spegelsalar. Det finns faktiskt saker som inte går logiskt ihop bland allt grus och siffror och bleka kontorsmöbler och kartor och vardagssysslor.
Så vill jag i alla fall tänka när jag inte jobbar.