Det går för fort för pappa nu
4, snart 5. Första tanden har lossnat och den nya syns därunder. Tonårsfasoner med djupa suckar över att måsta borsta tänderna när barnprogrammen fortfarande rullar på någon av de tio kanalerna i tv:n.
Signe, 4 men snart 5, börjar bli stor. Och jag hinner inte med.
I den här spalten lämnas, vare sig ni vill eller inte, oregelbundna rapporter om dotterns utveckling men framför allt undertecknads frustration som kommer av att inte riktigt ha koll på densamma. Nu är det värre än någonsin.
Jag var helt på det klara med att hon skulle börja gå. Att hon skulle börja prata och göra sig hörd.
På senaste tiden har jag dock börjar tappa greppet. Det där med tanken var förvisso också väntat. Den lilla tandstackarn var dessutom seg och Signe ville inte hetsa på den. Den vickade vidare, helt enkelt, och jag misstänkte att det handlade om att Signe var rädd för eventuell smärta när tanden ramlade ut. Hon gillar nämligen inte det, smärta alltså.
Så döm om min förvåning när hon plötsligt en dag kom ut på verandan där jag satt och proklamerade att nu var tanden ute. Strålande som bara ett glatt barn kan vara visade hon upp den lilla framtanden med blod i mungipan. Mamma Linda-Marie frågade hur det gått till. ”Jag bara vred sju varv”, förklarade Signe som om det vara den mest självklara sak i världen.
Liten hade blivit större.
Så härom dagen ville Signe gå ut. ”Kan du inte ta med dig hunden?” Jo, och vi ska gå över vägen til sjöbacken”, svarade Signe. Och det gjorde hon. Vi tittade förstås som det anstår curlingföräldrar både nyfiket och oroligt genom fönstret. Vi såg hur Signe höll in Nelson. Tittade noggrannt åt både höger och vänster och sedan gick över vägen och ned till sjöbacken. En stund senare kom hon hem igen och strålade igen. ”Nelson kissade en gång. Mycket”, förklarade hon med myndig stämma.
Jag och Linda-Marie svällde så där stolt som bara lite fåniga föräldrar som anser att just deras unge gjort något ingen annan unge i världshistorien gjort gör.
Liten hade blivit ännu lite större.
Men samtidigt: det går snabbt. Nästan för snabbt.
Och just nu, just här, tänker du förmodligen att jag är lite kollig. Lite blödig och töntig. Att jag beter mig som alla andra kolliga, töntiga och blödiga fäder före mig. Och du har förstås rätt. Jag har tänkt samma sak hundratals gånger när jag läst texter som denna i tidningar och på Facebook.
Det märkliga är att man inte kan hjälpa det. Tankarna rusar plötsligt på ett sätt som de inte brukar göra i andra sammanhang. Jag brukar vara analyserande, leta lösningar och logik. Nu tänker jag på att en dag kommer det en glop som vill bjuda ut Signe och kanske, kanske kommer glopen att ha en flaska gömd i moppen. Vad gör jag då?
Samtidigt vet jag ju att Signe kommer att kunna ta vara på sig. Hon kan ju redan hantera karlar. Hon har både mig, sin morfar, farfar och farbror och alla andra i den nära kretsen lindade runt sina fingrar.
De där som var lite blodiga, efter att hon vridit tanden sju varv.
