DELA
© Nya Åland

Det finns ingen ö som heter Utøya

Det finns en linje som är förtrollad mellan den stora och den lilla världen medan man är tonåring. Det är en linje som gör världen in- och utvänd: den lilla världen blir den som är stor.
Den blir så stor att inget annat får plats, vilket är nödvändigt, för det som ska rymmas där är redan allt.
Det som ska rymmas är strider, av alla möjliga slag. Strider med kompisar som man egentligen vill byta ut mot andra, med första pojkvännen/flickvännen, som man tror att man gillar men egentligen inte gör, med föräldrarna som inte fattat att man inte behöver dom längre. Med sig själv, som är en besvikelse.
Men framför allt strider med alla dom som vill tränga sig in i ens värld och inte har förstått att den är helig.

Den är helig. Det finns en karta som man ska rita och till det behöver man tid och rum. Man måste få rum och tid att gå omkring i den, gå vilse i den, falla nerför stup i den, flyga högt över den, ligga platt på marken och invänta katastrofer i den, slåss mot fiender, känna att allt är meningslöst och fundera på döden i den, fundera på sin egen död, som inte finns på kartan.
För där går gränsen, den som inverterar. Det är därför man kan måla fritt och högt och slåss utan att skada och vara rädd men ändå trygg. Det är därför man kan stå på kanten och verkligen tänka på att falla men ändå inte kunna göra det, för på kartan finns inga riktiga stup.

För kartan är bara kulisser, som de vuxna målat upp kring en för att man ska få prova på allt det där, innan det är på riktigt. De vuxna, kulissmakarna, står runt omkring en, osynliga i en cirkel, mörka och sakta vajande som träden bredvid Rockoffscenen medan det varma mörkret sänker sig omkring en, höga som hemulen som lägger nät, och vakar över en, för även om det inte är på riktigt kan det hända att det känns så och också kungar kan behöva någon att prata med.
Och när det känns som att det är på riktigt och man inte orkar vara kung kan de vuxna lyfta upp en från ön där man måste strida och ge en ett litet tillfälligt rum där väggarna är nära och man får läsa ”Vem ska trösta knyttet?” och dricka kamomillte och ta paus.

För er som är där, på den odödliga sidan av linjen: jag hoppas att ni har för mycket att göra för att läsa tidningar, eller lyssna på vad de vuxna pratar om just nu.
Om ni hör ordet Norge: gå ut. Om ni inte kan gå ut: lyssna på musik och glöm det ett tag. Och kan ni inte glömma: kan jag berätta att det är bara påhitt, alltihop, det är bara fantasier.
Det finns inga öar som heter Utøya. Det finns ingen som vill skada barn. Och finns det nån som felaktigt tror att han vill skada barn finns det osynliga vuxna, stora som hemuler, som står i en ring runtomkring er och ser till att sånt inte kan hända.